I torsdags såg vi Inception. Leonardo DiCaprio spelar Dominic Cobb, som har specialiserat sig på att stjäla idéer och kunskap genom att ta sig in i andra personers drömmar. Till sin hjälp har han en rad fantastiska skådespelare: Ken Watanbe (Den siste samurajen, The dark knight) som den mystiske främlingen, Joseph Gordon-Levitt (Tredje klotet från solen) som Cobbs trogne kompanjon, Marion Cotillard (La vie en rose) som den döda men inte försvunna hustrun och Ellen Paige (Juno) är den nybakade arkitekten som får en oväntat stor plats. Cillian Murphy (The dark knight) är ytterligare ett bekant ansikte, för att inte tala om Michael Caine (The dark knight, Ciderhusreglerna), länken till Cobbs förflutna. Ett kompetent team, med andra ord, som levererar. Vad de levererar, råder det däremot delade meningar. Vissa säger att de misslyckas med att förmedla empati, jag säger att de lyckas förmedla Nolans kyliga distans. Man behöver inte alltid sitta i knät på en människa för att kunna relatera till dem.

Filmen är skapad av Christopher Nolan, som även låg bakom The Dark Knight (definitivt en favorit i cartoon-genren) och fantastiska Memento. Det hade alltså alla förutsättningar att bli en film för tänkande människor - och det blev det. Jag älskar filmer där man måste hålla sig vaken, där man inte ständigt blir matad med skurkens "ja lille vän, nu ska jag ingående förklara min onda plan innan jag försöker döda dig"-monologer, där man inte vet vem man kan lita på och (i synnerhet när det gäller Inception) där man inte vet vad som är dröm och verklighet.

Själva handlingen för filmen är facinerande, tänk om man kan stjäla andras tankar. Tänk om man kan dela drömmar. Och tänk om man kan plantera en idé hos någon annan, utan att de är medvetna om det. Temat är likt Butterfly effekt - bara för att man kan göra det, betyder det att man ska?