Jag har fått kommentarer om att jag inte skrivit någon egen recension av Green days konsert på Ullevi. Jag skyller på att andra gör det bättre, but here we go.

För det första måste jag påpeka att jag knappast är opartisk. Jag har lyssnat på Green day sedan före deras monsterhit Basket case. Eftersom ingen annan av mina vänner lyssnade på dem har jag förgäves försökt komma ihåg hur jag först fick höra talas om dem. Kanske via affären med begagnade skivor, där jag då och då plöjde igenom punkavdelningen efter nya fynd. Remember kids, det här var nästan före internet...

Anyhoo ( åååh scrubs-referens), nu var det ju inte det förflutna jag skulle prata om, utan förra helgens musikhändelse. Förbanden lämnar jag därhän, det var Johnossi (då stod vi i toalettkön) och Joan Jett and the Blackhearts (då drack vi grymt oprisvärd öl).

Nästa person (?) på scen var den överförfriskade och något skitiga kaninen. Mycket passande i Göteborg, jag gissar att lisebergskaninen fanns där bakom scenen också. Sedan drog 21st century breakdown igång, mjukt i början med endast sång, och Green day äntrade scenen till alla fans vilda glädje.
Redan i andra låten får fansen vara med. Till Know your enemy får en kille komma upp på scenen, sjunga refrängen och sedan kasta sig ut i publikhavet. Inte lät det vackert, men det är publikkontakt oavsett hur mycket förståsigpåarna skriver ner det.
Till East Jesus nowhere tar Billie Joe upp en ung pojke. Han är 13 år gammal enligt egen utsago, men ser enligt Billie Joe ut som nio, Kan den angivna åldern har något med åldersgränsen att göra...? Killen ser mest rädd ut under "exorcismen" (se Billie saves a kid), men jag gissar att det är en mycket lycklig kille som hoppade ner till sina föräldrar.
När Longview kör igång vet alla trogna fans vad som väntar. Någon hade till och med gjort en skylt där det stod "let him sing Longwiew". Tre personer får sjunga var sin bit - med varierande men genomgående plågsamt resultat. Det låter som rena rama idol-uttagningen, men både publiken och personerna på scen är lika lyckliga för det.
King for a day är en personlig favorit, men om man kikar i tidningarna så kan man konstatera att det bara är jag och resten av publiken som tycker det. För det är ju "tramsigt" att kä ut sig i fjäderboa och hattar, när man sjunger om att som man klä sig i kvinnokläder... Jupp, där hoppade alla mina fördomar om musikrecensenter som förtorkade prettoplommon upp. Jag däremot uppskattar Green Days självdistanserade humor och att de fortfarande vågar ha med dessa humoristiska inslag från tidigare plattor, trots de definitivt mer allvarliga senare albumen. Till nästa gång efterlyser jag Dominated love slave!
Green Day lyckas bra med att kombinera gamla och nya låtar, slänga in några måsten som Basket case och When I come around för de som vaknade till lagom när Dookie släpptes, samt sjunga några medleyn på väl valda klassiker (varav ett liggandes på rygg). Konserten avslutas med Green Days fantaastiska ballader: 21 guns, Wake me up when September ends och underbara Good riddance (time of your life). Vi smet iväg innan sista låten, vilket gjorde att vi kunde höra de sista tonerna ebba ut samtidigt som vi vandrade genom Göteborg. Ett Göteborg som precis börjat göra sig redo för nattlivet.