Mordet i Eiffeltornet - Claude Izner
Mordet i Eiffeltornet utspelar sig, inte helt överraskande, i Paris. Året är 1889, och världsutställningen är i full gång. Plötsligt faller en kvinna ihop, död, stucken av ett bi. Eller? Dödsfallet följs av fler och bokhandlaren Victor Legris bestämmer sig för att undersöka saken.
Systrarna Laurence Lefèvre och Liliane Korb (som ligger bakom pseudonymet Claude Izner) är definitivt kunniga vad gäller världsutställningen och de skriver passionerat om 1800-talets Frankrike. Tja, jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag tycker om den här boken egentligen. Det är en riktigt mysig söndagsbok, med tunn handling och korkade karaktärer. Dödade av bin? Allvarligt? Gick folk på det på 1800-talet?
Jag vet inte om språket är lika uppstyltat i originalet som i översättningen, men det känns inte äkta. Och karaktärerna är väldigt platta. Huvudpersonen Victor Legris svänger hejvilt mellan att misstänka växelvis sin kollega Kenji och sin älskarinna Tasja för morden. Och han växlar lika intensivt mellan kärlek och avsky för den unga konstnärinnan. Kenji, japanen, är mystisk och svår. Tasja, konstnärinnan, är fri och bohemisk.
Nje, den är väl ingen litterär höjdpunkt direkt. Men jag kommer nog att hugga tag i uppföljaren också - för oavsett hur tunn handlingen är så fastnade jag för den franska atmosfären. Och visst passar den på picknickfilten i sommar. Tillsammans med en baguette, en god brie och en skvätt rödvin. Jajjemän!
Systrarna Laurence Lefèvre och Liliane Korb (som ligger bakom pseudonymet Claude Izner) är definitivt kunniga vad gäller världsutställningen och de skriver passionerat om 1800-talets Frankrike. Tja, jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag tycker om den här boken egentligen. Det är en riktigt mysig söndagsbok, med tunn handling och korkade karaktärer. Dödade av bin? Allvarligt? Gick folk på det på 1800-talet?
Jag vet inte om språket är lika uppstyltat i originalet som i översättningen, men det känns inte äkta. Och karaktärerna är väldigt platta. Huvudpersonen Victor Legris svänger hejvilt mellan att misstänka växelvis sin kollega Kenji och sin älskarinna Tasja för morden. Och han växlar lika intensivt mellan kärlek och avsky för den unga konstnärinnan. Kenji, japanen, är mystisk och svår. Tasja, konstnärinnan, är fri och bohemisk.
Nje, den är väl ingen litterär höjdpunkt direkt. Men jag kommer nog att hugga tag i uppföljaren också - för oavsett hur tunn handlingen är så fastnade jag för den franska atmosfären. Och visst passar den på picknickfilten i sommar. Tillsammans med en baguette, en god brie och en skvätt rödvin. Jajjemän!
Kommentarer
Trackback