Saxat från Bokus

 

Den sista kejsarinnan är inte i mitt tycke lika starkt som Kejsarinnan Orkidé, den första delen om Kinas kejsarinna Cixi. Anchee Min fortsätter att förmedla en alternativ bild av kejsarinnan som oftast porträtteras som grym och maktfullkomlig. Problemet med boken är att den vill ge en helt diametralt motsatt bild av Cixi. Allt hon gör är av omsorg av sonen, kungen och hemlandet. Hon försakar familj och den egna lyckan för att se till att Kina blomstrar, ändå går det åt skogen. Jag har inga större problem med att se hur människor vid makten får försaka mycket för att hålla landet på rätt köl men Orkidé framställs som, trots sitt beräknande sätt, väldigt självuppoffrande och på gränsen till självömkande - ja helt enkelt för beundransvärd - vilket gör att jag inte riktigt tror på historien.

 

Däremot beskrivs ceremonier, traditioner och händelser på ett väldigt trovärdigt sätt vilket ger en intressant insyn i hur hovlivet såg ut i 1800-talets Kina. Utländska makter lade på stora skadeståndskrav på ett redan hårt pressat Kina som till slut blev av med stora landområden. Intriger och repressalier styrde den kejserliga familjens liv väldigt hårt och inte ens den som ansågs ha den yttersta makten var fri att handla som den ville - på gott och ont.