Tan - Margareta Lindholm
Margareta Lindholms gripande roman är baserad på den sanna historien om Monsieur Leborgne, mannen som bara kunde säga Tan. Monsieur Leborgne var den berömde neurologen Paul Brocas första kända patient. 1840 är han trettio år. Han har helt förlorat förmågan att tala, och drabbas av svåra epileptiska anfall. Hans syster Beatrice tar honom till sjukhuset Bicêtre i Paris. Någon måste veta varför talförmågan har berövats honom, när han förstår allt som sägs. Trots sitt allt sämre tillstånd har han fortfarande hopp om att en dag åter kunna tala. Monsieur Leborgne lever på sjukhuset Bicêtre fram till sin död, 21 år senare. De enda ord han yttrar under dessa år är Tan.
Saxat från Bokus
Huvudpersonen Monsieur Leborgne har funnits på riktigt. Han kunde inte tala, han bodde tjugo år på sjukhuset i Bicêtre och hans hjärna bidrog till fantastiska medicinska upptäkter (den ligger nu inlagd i sprit på Musée de l´Homme i Paris). Med hjälp av Monsieur Leborgne kunde neurologen Paul Broca fastställa var i hjärnan talförmågan finns (det sk Brocas centrum). Leborgne var Brocas första kända patient men mycket mer vet man inte om honom.
Jag gillade verkligen Tan, mycket på grund av språket - eller snarare tystnaden. Hela boken är väldigt lågmäld med dramat mellan raderna. Jag läste efteråt att författaren själv tidigare drabbats av stroke och afasi, kanske är det det som lyser igenom och därför hon så väl kan förmedla frustrationen av att förstå men inte göra sig förstådd. Det händer mycket under Tans tjugo år på sjukhuset men det förklaras inte i så många ord. Tan upplever både glädje, sorg och övergrepp, allt i samma lågmälda ton. Visst förnimmer vi hans känslor även om de inte alltid är så uttalade.
Och är det inte så känslor fungerar? Vi sätter kanske inte alltid just ord på det vi känner. Ett hastigt slag i bordet visar frustration eller ilska, men vad tänker vi just då? Förmodligen inte så mycket i ord.
Kommentarer
Trackback
