Striderna om järntronen är våldsamma och grymma och kriget fortsätter med oförminskad styrka. Nya allianser bildas och gamla upplöses. Vänner blir fiender och rivaler sluter fred. Intriger och ränkspel men också vänskap och kärlek, mod och offervilja underblåser maktkampen. Joffrey av huset Lannister sitter på järntronen i Kungshamn, en ung och bortskämd pojke som regerar över de sju konungarikena med hjälp av sin ärelystna moder. Hans bittraste rival, lord Stannis, är besegrad. Men Robb Stark, som nu har hela Norden under sig, vinner hela tiden nya framgångar i kriget och spelar ett högt spel i kampen mot Joffrey och huset Lannister.
Under tiden färdas Daenerys stormfödd fram över det blodbesudlade och öde landskapet i östern, en drottning i exil med de tre sista drakarna i världen i sin vård. Målmedvetet samlar hon ihop sina styrkor för att inta Kungshamn och en dag bestiga järntronen för gott.

Saxat från Adlibris

Ungefär vid del tre börjar det bli svårt att sammanfatta en del i en serie. För mig börjar böckerna flyta ihop - vad hände i den här boken, i förra boken och nästa del som jag redan kommit 200 sidor i?

Heder och förräderier är lika starka inslag som i tidigare böcker (kanske till och med ännu mer påtagligt) och karaktärerna fortsätter utvecklas. De har både bra och mindre bra egenskaper och är sällan utpräglat "goda" eller "onda".

Det som också fortsätter även i den här boken är de långa, utdragna beskrivningarna. Martin hänger sig inte åt vackra naturskildringar, nej här är det en orgie i de olika husens vapen, vem som är vems vasall och tillbakablickar på kungar med samma eller liknande namn som gäller. Nu har jag börjat hoppa över de värsta partierna (vilket faktiskt stör mig lite) för att inte lägga ifrån mig boken. Eller läsplattan i det här fallet. Kan den bidra till att jag tycker att det finns jobbiga partier? Jag kan inte snabbläsa på plattan på samma sätt som jag snabbläser en bok (dvs bara läsa mitten på en sida, uppfrån och ner, utan att läsa "kanterna").

Det man i alla fall kan säga är att Martin kör hårt med "kill your darlings" - i det här fallet karaktärerna i boken. Ibland kommer de tillbaka, ibland är de oåterkalleligt borta. Det är nog det som jag gillar mest med Martins böcker, det finns inga cliffhangers där man kan luta sig tillbaka och tänka att "det är ju hjälten, han klarar sig alltid".

Om del 1: Kampen om järntronen

Om del 2: Kungarnas krig