I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan: När jag går runt i bokhandlar (fysiska eller virtuella sådana) är det oftast bokens titel i kombination med omslaget som gör mig nyfiken. Såklart, det är ju det första man ser. Däremot köper jag aldrig en bok utan att läsa baksidetexten (eller hört flera prata om den, det är ungefär samma sak).

 

Böcker med för långa eller för flummiga texter går bort, samma sak med böcker som försöker för mycket ("hej se på mig, jag kan flera litterära grepp och du kommer att imponera stort på dina prettokompisar om du läser mig"). I övrigt beror det helt på dagsformen - ibland vill jag ha något lättsmält och då kör jag på dussindeckare (dvs samma text som alla andra deckare med motsvarande kvalitet) eller så vill jag testa något nytt och då letar jag efter en udda story. Keepp it simple and interesting!

 

 

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan: Njae, inte direkt. Det skulle vara Tre Deckare-serien i så fall, där har jag läst om många av böckerna. Och jag kan börja och sluta lite varstans i böckerna, det gör inte så mycket. Liftarens guide-serien har jag också läst ett antal gånger.

Men för det mesta hugger jag in på något nytt, det finns så många intressanta böcker där ute. Och att läsa-listan blir ju bara längre och längre ju fler bokbloggsjerkor jag deltar i!

 

 

För att kvala in på listan med favoritförfattare bestämde jag mig för att jag måste ha läst (och gillat) mer än en av dennes böcker. Annars blir det alldeles för svårt att välja ut bara tio! Så, utan inbördes ordning, mina tio favoriter just precis nu:

 

Adams är något av en husgud. Hans böcker är både briljanta och bisarra. Få kan beskriva absurditeter på samma självklara och torrt brittiska sätt som han. Liftarens guide-serien är favoriten men missa inte heller pärlan Last chance to see, skriven tillsammans med zoologen Mark Carwardine.

 

Roman är speldesigner och började sin författarkarriär i fantasy-världen. När änglar dör är en helt annan berättelse och jag fastnade stenhårt första gången jag läste den. Visst är hans senare böcker (till exempel Vigilante) väldigt bra, men just den är i en klass för sig.

 

Åh, Kafka, min käre vän. Han har hängt med sedan högstadiet och är någon som jag ständigt återkommer till. Processen är en klassiker, men Förvandlingen ligger mig närmst om hjärtat.

 

Ännu en lysande svensk skräckförfattare. Det som gör hans böcker så fantastiska är att de just är så svenska. En ordinär zombiehistoria blir så väldigt speciell just genom att göra den svensk. Jag menar, att bara lyfta dilemmat om vad man ska kalla de odöda som en stor fråga (för att inte stöta sig med någon?) är väl det svenskaste som finns?

 

Suzanne Collins

Collins har ett förflutet som manusförfattare fr barn-TV. Undrar om det har inspirerat henne när hon skrev Hungerspelstrilogin? Det är en fantastisk serie som dragit Big Brother-konceptet till sin spets.

 

Nu var det ett tag sedan jag läste något av Holst, men jag tyckte mycket om Kronprinsessan och Kungamordet. De fiktiva intrigerna inom dansk politik känns verklighetstrogna och nära, samtidigt så vet jag tillräckligt lite för att köpa eventuella saker som inte stämmer med verkligheten.

 

Koontz upptar nog mest plats i mina bokhyllor om man tittar på rena hyllmetrar. Han är oerhört produktiv och skriver oftast om något änme som är aktuellt just nu (genetik, forskning osv). Och eftersom hans genre är skräck så går de där experimenten inte så bra alla gånger... Är det nobelprislitteratur? Absolut inte, men jag köper varenda bok ändå!

 

Polsk-ukrainska Gogol skrev bland annat de så kallade Petersburgnovellerna (Näsan, Kappan m fl). Näsan är en absurd historia om en man som blir av med sin näsa och förgäves letar efter den överallt. Givetvis är det en satir och politisk kommentar - vad händer om man inte längre har en näsa att sätta i vädret? Gogol har inspirerat många kända författare, bland annat Dostojevskij som tillskrivits citatet "vi har alla krupit ur Gogols kappa".

 

 

Nej, jag tycker inte att man ska skämmas för det man läser. Gör man det läser man nog mer för andras än för sin egen skull. Men visst, det kändes som ett personligt nederlag när jag upptäckte att ytliga deckare kunde vara lika underhållande som lastgamla klassiker...

 

Vad gäller favoriter som kan förvåna mina läsare så har jag ännu inte kommit på någon bok överhuvudtaget som kan räknas in i den kategorin. I bokhyllan finns allt från Koontz till Hawkins, från Harry Potter till Kerstin Ekman, från the Klingon Hamlet till en bok om Fredrik Reinfeldt. Ja, det skulle väl vara den siste som förvånar då, men i rättvisans namn måste jag påpeka både att den är oläst och att jag har en bok om Gulag också. Även den oläst.

 

 

Nej, det gör jag inte.

Varför? Ja, för det första vet jag inte vad jag ska betygsätta dem med. Solar? Bokhyllor? Vanliga pluttar? Jag tänkte faktiskt börja med betygsättningen och lade säkert en timme på att hitta något snyggt som kunde illustrera betygen - sedan gav jag upp.

Men den främsta anledningen till att inte betygsätta böckerna är att vad jag tycker om dem beror på dagsformen. Och så tycker jag lite synd om riktigt kassa böcker. Det är ju inte deras fel. Så de flesta böcker skulle nog få treor ändå, och det är ju inte rättvist mot de duktigare... Förlåt, bättre, böckerna.

 

 

O ja, hela tiden! Inspirationsbiten i alla fall, sedan blir det mycket snack lite verkstad.

 

Genom åren har jag fått en "oförklarlig" lust att hitta och lösa de mest fantastiska problem (Tre Deckare), åka till England och gå vilse på dimmiga hedar (Fem-böckerna), uppfinna mina egna världar (fantasy i allmänhet), avslöja orättvisor som frilansande journalist (Lasermannen, Bokhandlaren i Kabul), laga nya maträtter (Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café) och så vidare.

 

Med undantag för att skapa egna världar (komplett med lagbok) och laga stekta gröna tomater så har jag genomfört väldigt lite. Lite sorgligt faktiskt.