Jag skulle inte ha köpt boken om den inte hade varit signerad. Och på rea. Inte för att jag har något emot unga kvinnliga bokdebutanter, eller grymt framgångsrika bloggare, eller böcker om shopping. Jag tror helt enkelt att det var kombinationen som gjorde mig så fördomsfull och nyfiken på samma gång. Och den där kråkan i guld då, jag är en sucker för kändisprylar.

Nå men boken då? Inte så illa faktiskt. Men då ska jag i ärlighetens namn säga att mina förväntningar var i det närmaste obefintliga. Sex and the city goes förvirrad singel i Stockholm - mode, stureplansliv, överkonsumering... Varken handlingen eller språket är något som kommer att resultera i nobelpriset i litteratur, men jag tror ändå att den kommer att förbli en snackis ett litet tag till. Elsa har driv, och det är härligt med människor som verkligen ser till att lyckas - att det händer genom en rad osannolika sammanträffanden kan man leva med. Elsa är ytlig och stundvis irriterande nonchalant mot sin omgivning. Trots det verkar hon rätt mänsklig jämfört med en del andra som rör sig i "de rätta kretsarna".
Men hur mycket av boken är Sofis egna upplevelser? Hur mycket är hennes drömmar, fantasier och (missade) chanser? Eftersom jag varken följt hennes blogg eller övriga arbete i media känns hela historien lite väl name dropping. Vill hon berätta en historia eller sin historia? För mig har boken lite Kitty-feeling (detektiven ni vet), och det är så jag läser den. Lite lagom lättläst, trotsig och förutsägbar, och precis det alla småtjejer drömmer om. Och förmodligen kommer jag att läsa uppföljarna också, fast det kommer jag förstås aldrig att erkänna.


Kolla in Elsas blogg!
Och en intervju med Sofi Fahrman.