Saxat från Adlibris:
"Kung Carl XVI Gustaf har under hela sitt liv befunnit sig mitt i offentlighetens ljus. Ingen person i vårt land har genom åren varit så uppmärksammad, omskriven och hyllad som han. Men vår bild av honom är präglad av medierna och den tenderar ofta att bli endimensionell. Vem är Kungen egentligen? Hur är han som person och hur uppfattas han av människor i sin omgivning?"

Nu har jag läst den omskrivna boken om Kungen (det ska tydligen skrivas med stor bokstav). Min första reflektion var - inte helt otippat -  att det är helt vansinnigt att ärva ett yrke. Särskilt ett yrke där du får ge upp möjligheterna att leva som du vill från det du föds. Men å andra sidan, vet man inget annat så kanske det är en fördel. Och gillar man inte spelreglerna så kan man avgå (abdikera). Kungen borde leva upp till sitt yrke (och vara en förebild och god representant för sitt land), vill man vara en dryg överklassbrat så kan man säkert leva gott på sin fallskärm även i den branschen.

Vad gäller otroheten och svartklubbarna... Hade han varit vilken Svensson som helst hade jag inte brytt mig (fast frugan borde slängt ut honom för länge sedan). Nu bryr jag mig eftersom jag betalar för det. Att mina skattepengar ska gå till beskydd för personer som uppenbarligen inte bryr sig om den budgeten (det finns fler som passar in i den kategorin) är rent bedrövligt. Säpopoliser får söka igenom lokaler som ägs av personer som har samröre med kriminella, säpopoliser får jaga efter kameror med kompromitterande bilder... Har mina skattepengar också gått till att betala de så kallade kaffeflickorna?

Jag är inte alls överraskad. Kungen tillhör överklassen, och boken befäster bara mina fördomar om just den gruppen. Jag säger fördomar, för trots att författarna påstår att de har säkra källor kan man bara lita på det man själv ser.

Sjöberg, Rauscher, Meyer

- Carl XVI Gustaf : den motvillige monarken