Hoppsan, så har man blivit med bil! Idag hämtade vi gyllene pilen (eller gula snigeln snarare, när jag kör), men frågan är vad han ska heta. Förslag?

 

 

 

Igår tog vi en sväng till Tiraholm.

 

 

 

 

 

Haha! Ja, jag tycker i alla fall att det låter som att han sjunger så...

 

 

 

(Moster upplyste mig om att han sjunger "Ai Se Eu Te Pego", vilket betyder ungefär "om jag fångar dig". Inte pervo, alltså...)

 

 

 

 

Svår fråga. Oftast är den bästa boken den som jag läste sist, och den sämsta brukar jag glömma bort rätt fort. Jag har listat de två senaste årens lästa böcker under kategorin "läslistor" till höger. Under "Böcker och läsbart" finns boksammanfattningarna (nej, jag vägrar fortfarande kalla det recensioner).

 

 

Nåväl, bäst och sämst var det ja...

 

Vad gäller årets bästa bok hade jag svårt att välja bara en. Jag velade länge mellan Varma kroppar av Isaac Marion (vars kärleksfulla beskrivning av de levande döda är det bästa i den genren jag läst på ett tag) och Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Men trots allt måste jag säga den sistnämnda. Den är aktuell än idag och Brantenberg har ett skönt sätt att vända på perspektiven i sin parodi på vårt genusfixerade samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Boksammanfattning på den kommer så småningom...

 

Årets sämsta bok måste vara Och en grej till... av Eoin Colfer. Utan tvekan. Man får inte misshandla husguden Douglas Adams litterära arv på det sättet. Det borde vara straffbart!

 

Mamma undrade lite småskeptiskt om jag verkligen kunde se skillnad på han- och honblommor på pumpaplantan. Jodå, det kan man.

 

 

Tyvärr blommar pumpan som vackrast när jag är ute utan kamera, men jag vill ändå visa mina vackra plantor. Titta vad de växer!

 

 

 

 

 

 

 

 

...är lite överskattat.

 

Nu kan jag inte publicera mina blogginlägg. Det är bara kossor i serverrummet...

 

Kolla in, det finns alltså ett ställe som heter Tomatens hus!

 

Förutom en stor tomatodling har de även paprika, chili och ett hav av kryddväxter. Man kan köpa deras egeodlade tomater i en trälåda om man vill ge bort en fin present, tomatmarmelad och dessutom lokalt producerad honung. De har även en cafédel. Vad sägs om tomatsoppa och tomatpaj? Mumma!

 

 

 

IT-sommarjobbarna hade visst lite för lite att göra. Men visst blev origamifigurerna snygga! Gillar Linux-pingvinen...

 

Så där ja, nu var det kört igen. Tjejernas prat om resor triggade reslusten ordentligt, tur att det bara är sisådär två veckor kvar till vår resa.

 

 

 

Kolla vad jag har börjat läsa sisådär tvåhundra år efter alla andra!

 

Igår var det dags för den årliga sommargrillningen hos C&J. Det har nästan blivit en tradition vid det här laget, och det är alltid lika mysigt! Vi tre tjejer håller låda och grabbarna försöker hänga med... 

 

Som vanligt tycker jag att det är synd att vi träffas så sällan, men det är alltid jättekul när vi väl ses. Och nu började vi dessutom prata om att göra en weekend-resa ihop. Bättre sent än aldrig! Och jag har verkligen bestämt mig för att det här inte ska rinna ut i sanden - det finns alldeles för många saker i sanden redan.

 

 

 

 

 

Har ni någonsing varit sugen på att läsa eller läsa om en bok, men för ert liv inte kunnat komma på vad boken hette? Eller vem författaren var?

Glöm inte att internet, eller snarare människorna som dagligen hänger här, löser alla problem. Kolla in sidan What was that book, där man kan skriva in det man kommer ihåg om handlingen och sedan hjälper andra besökare till att komma på vilken bok det var. Lyyysande!

 

 

Igår var vi på bio och såg Abraham Lincoln: Vampire hunter. Det var synd att jag inte hunnit få hem boken av Seth Grahame-Smith ännu, den ligger på utlämningsstället just nu. Det får bli sommarläsningen på stranden. Passande, eller hur?

 

Först och främst - Benjamin Walker är ruskigt lik en ung Liam Neeson! Och när de sminkat honom ett par år äldre är han helt enkelt ruskigt lik Liam Neeson! Det gör inte mig någonting, Neeson är en rikigt bra skådis och Walker gör inte ett dåligt jobb heller - även om Dominic Cooper lätt kör över honom. Undrar när det är hans tur att landa huvudroller istället för biroller?

 

Jag visste faktiskt inte att Tim Burton varit inblandad i Abraham Lincoln: Vampire hunter. Men det förklarar vrför den är så snygg. Innehållet är kanske mindre fantastiskt, filmen är hälften snygga yxscener (ja, det finns) och hälften historia. Men men, idén är intressant och filmen är snygg, så jag gillar den!

 

 

 

Kolla in den coola skylten jag fick av en jobbarkompis som tack för tomaterna! Visst hittade jag rätt plats för den också?

 

 

 

Idag är det lite extra jobbigt. För det känns som att veckan borde vara slut nu... Nåja, det känns lite bättre efter te och smörgås framför datorn, iklädd söndagskostymen.

 

Tyvärr har jag varit för trött för att läsa Jag blev färdig med Egalias döttrar på lunchen sedan tog det stopp. Boksammanfattning kommer under helgen. Tills dess - läs den!

 

 

Nu är alla utom två rovor skördade. Gott!

 

 

 

 Saxat från Bokus

 

 

 

Jag skulle absolut rekommendera Amanda Hellbergs böcker – men trots det tycker jag att det finns en del förbättringspotential. Nu påstår jag förstås inte att jag kan skriva, för det kan jag inte. Jag har presterat precis noll böcker, att jämföra med Hellbergs fem. Däremot kan jag konstatera att böckerna är underhållande - men inte helt min kopp te.

 

Vad gäller just Jag väntar under mossan staplas olika mytologiska figurer på varandra utan något egentligt sammanhang. För mycket för att bli riktigt bra skönlitteratur, lite för lite för att bli en bra undervisningsbok.

 

Hellberg vill för mycket och det går inte att få in alla ambitioner i en bok på 220 sidor. Hade den varit dubbelt så tjock hade den förmodligen kommit mer till sin rätt, nu blev det mest spretigt. Och slutet blev jag lite besviken på. Lite för mycket ”jaha?” och lite för lite ”oooh!”.

 

Saxat från Bokus

 

 

 

 

Fördomar är rätt intressanta. Jag har definitivt fördomar om hur Jan Guillou skriver – det är sällan jag väljer att läsa hans böcker. Men när jag väl gör det, då blir jag alltid positivt överraskad.

Brobyggarna är den första delen i romansviten ”det stora århundradet”. Nästa del, Dandy, släpps i september och jag är sugen på att förhandsboka den redan nu.

 

Guillou använder klassiska sagoelement för att bygga sin historia: De tre bröderna, fadelösa pojkar, den generöse välgöraren, kämpa för att få sitt hjärtas dam, den motsträvige svärfadern, flera motgångar innan en osannolik framgång, människoätande vilddjur, stereotypa karaktärer osv.

Just karaktärsporträtten skulle kanske kunna utvecklas mer. Bröderna är osannoligt framgångsrika i allt de företar sig - bäst i klassen, naturbegåvade byggenier, framgångsrika företagare... De är inte heller rasister som ”alla andra” européer, och de kommer bra överens med arbetarklassen trots att de kommit upp sig ett par pinnhål.

 

Men jag föll just för bokens sagoinriktning. Det är just historia och saga sammanvävda på ett sätt som lyckas få mig både intresserad och inspirerad. Jag vill veta mer om den tiden, och jag blir inspirerad till att själv försöka skapa något – om än kanske inte järnvägar...

 

 

Anna Karenina har filmatiserats (kommer i början av nästa år), nu med Kiera Knightley i titelrollen. Älskar den boken, det var absolut en favorit under min "ryska period".

 

Men det jag önskar mest i filmväg just nu är att Tim Burton sätter igång att filma Brott och straff tillsammans med sina trogna vapendragare Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Hade inte det blivit helt underbart? Jag tror att Depp skulle bli en helt fantastisk Raskolnikov. Så kom igen Burton - you know you want to!

 

 

Jag: Det är inte helt lätt att hälla ur den här kannan...

Mamma: Och inte blir det lättare när du är full och kannan tom!

 

 

 

 

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan:

 

 

Korta svaret: ja.

Det lite längre svaret: ja, det gör jag, men jag kallar det boksammanfattningar istället. Anledningen är att jag då inte behöver känna att boksammanfattningarna ska hålla någon viss nivå. Det behöver inte vara någon analys, inga argument som stöd för mina påståenden, ingen längre presentation av varken karaktärer eller miljöer. Jag sammanfattar helt enkelt boken (ofta baksidetexten Boknyckt från exempelvis Bokus) och trycker dit en kommentar. Klart!

 

Ni hittar mina boksammanfattningar under kategorin "böcker och läsbart". I Läslistorna (till höger) har jag samlat de böcker jag läst under året. I början, 2011, länkade jag även till varje boksammanfattning. Men efter att hela min blogg (!) fastnat i spamfiltret hos blogg.se, och jag fått en uppmaning från dem att bara göra en (!) länkning i varje inlägg har jag slutat med det. Vill inte riskera att bli av med bloggen helt...

 

Mamma och moster är på besök!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det skulle bli en så trevlig midsommarafton.
Fyra män och tre kvinnor som gick i samma gymnasieklass anordnar en återträff tjugofem år efter studenten. En snabb båt bär dem till den avlägsna fyrön Tjärven där de ska grilla och dricka öl, prata minnen.
Men deras båt tas ifrån dem tillsammans med alla deras mobiltelefoner. Strandsatta på den lilla ön vid gränsen till Ålands hav försöker de göra det bästa av situationen. Alkoholen har de kvar, och blandbandet med Modern Talking.
Men det är den speciella dag på året då solen står som högst på himlen. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till ljuset och värmen. De drunknade stiger upp ur havet. Och de är hungriga.

 

 

Jag vet inte om det var formatet jag inte riktigt gillade (e-bok) eller om boken helt enkelt var en av Ajvide Lindqvists svagare.

 

I Tjärven kombineras något av det svenskaste som finns – midsommar – med den typiska skräckfilmsklyschan zombies. Tyvärr lyfter aldrig historien. Spring, skrik och några enstaka avslöjanden om festdeltagarnas förflutna. Men jag blir aldrig gripen, engagerad eller berörd.

Ajvide Lindqvists styrka är att han blandar det lågmälda ursvenska med det överdrivna hollywoodska, förfrämligandet av det bekanta och skapandet av en smygande, krypande obehagskänsla. Jag hittar bara det förstnämnda i Tjärven, och tyvärr räcker det inte för mig.

 

Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Här får historien allt fokus eftersom författaren valt att skala bort distraktioner i form av bihistorier. Han arbetar med små medel – en ö, en fyr, en grill, sju personer och en sjuhelvetes massa soldyrkande zombies.

Tjärven är som ett brottstycke ur en längre historia. Vi får inte veta varifrån alla zombies kommer, eller vad som händer efteråt. Det är rätt befriande med en historia som är precis så egen.

 

 

Jag är en nagelbitare! Det värsta är när man inte märker att man biter på naglarna förrän två naglar helt plötsligt försvunnit...

 

 En annan nagelbitare står Dean R. Koontz för. Phantoms var den första av hans böcker jag läste (tillsammans med Flin), och nu har jag fyllt mer än en rad i bokhyllan med hans böcker. Det hade varit kul att ha hela samlingen, men tyvärr saknas ganska många böcker i dagsläget.

Koontz skriver rysare, thrillers och science fiction kring de ämnen som för tillfället är populära och har bland annat hunnit avverka genetik, tidsresor och litteraturkritiker. Det kanske inte är högsta litterära nivå på böckerna, men något får mig alltid fängslad.

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan:

 

 

Förut köpte jag enbart inbundna böcker, för det är helt klart snyggast och en skön känsla att läsa. Som om vikten ger extra tyngd åt innehållet. Fast de ska inte ha något extra pappersomslag, det är bara ivägen och blir snabbt fult - om det inte försvinner helt av sig självt redan första dagen... Visst köper jag fortfarande inbundna böcker, särskilt om jag vet att jag kommer att vilja läsa dem flera gånger. Det har till och med hänt att jag köpt en pocketbok och gillat den så mycket att jag sedan köpt den inbundna boken också.

 

Men just nu föredrar jag pocket. Den vanliga varianten, inte storpocket. Det är ett perfekt format att ha med i väskan och eftersom det är pocket gör det per definition ingenting om de blir lite tufsiga - det är bara charmigt. Som en gammal sliten men älskad nalle.

 

 

 

 

 

 

Trots odligslådorna har jag en hel del växter längs husväggen. Jag behöver köpa hem mer jord, så att stackarna får mer plats kring fötterna!

 

 

 

Häromdagen blev jag väldigt glatt överraskad när jag kikade in i det lilla växthuset. Både gurkorna, pumporna och zucchinin blommar (eller har åtminstone knoppar)!

 

 

 

Nu har jag varit ute i köksträdgården och bara njutit en stund. Jag plockade in hälften av majrovorna (typ fem stycken, det blev inte så mycket i lådan) och rensade bort litelite ogräs. Det skulle behövas minst en timme till med ogräsrensning där ute, men då jag fortfarande har fruktansvärt ont i nacke-käke-öga så slappar jag med lite kaffe ett tag istället. På grund av värken fick jag dessutom hoppa över guddotterns födelsedagsfirande, inte kul alls!

 

Jag jagade ut en kattf*n också, som tydligen smygit in i huset medan jag var ute i trädgården. Tack och lov var det inte den skabbiga rabieskatten (den ser riktigt lusig ut!), utan en annan katt. Som säkert hade varit jättetrevlig, om den inte gjort inbrott.

 

 

 

Nu har jag läst klart Jan Guillous Brobyggarna. Och det är ju så typiskt mig att få tag på första delen i en serie, där andra delen inte har kommit ut ännu! Nu får jag ju vänta ända till september då uppföljaren Dandy kommer ut.

Inte för att jag egentligen behöver fler böcker just nu...

 

Kikade lite på resor innan idag. Visst är det billigt att bo i Slovakien, men flygresan var inte nådig...

 

 

 

 

I Eld drar en sektliknande rörelse in i Engelsfors. Positiva Engelsfors, PE, genomsyrar hela samhället och etablerar (naturligtvis) ett starkt fäste i skolan. Jag gillar sekter och magi, det hör ihop på något sätt och har potentialen att bli fantastiskt. Strandberg/Bergmark Elfgren har tagit hand om temat på ett bra sätt – även om det fortfarande är väldigt mycket Buffy...

 

Men de första 150 sidorna var lite dryga. Jag saknade något som gjorde att jag fastnade för personerna i boken och jag började allvarligt fundera på hur jag kunde falla så för Cirkeln. Sedan lossnade det, och jag blev fast igen. Den enda av karaktärerna jag har svårt för är Nicolaus. Han kändes som ett onödigt inslag och jag får ingen känsla alls för hans karaktär. Men med tanke på hans uttåg gissar jag på att han återkommer i sista delen Nyckeln, som kommer ut 2013.

 

 

Boken handlar om familjen Carre, som i inledningen samlas i sin villa på Djursholm. Det är Romeo, som efter faderns död tagit över företaget och samtidigt ekonomiskt stöttat resten av familjen (som sett honom som sin personliga bank) som kallat in sin mor och sina syskon. Romeo berättar att han säger upp syskonens reverser och avser att sälja firman för att köpa ett annat företag – något som skapar mycket upprörda känslor i det carreska hushållet.

Samma kväll ska Romeo åka vidare till Schweiz, men flyget når aldrig sin destination. När det står klart att det handlar om mord kallas kriminalassistent Durell in för att lösa fallet.

 

 

 

Anledningen till att jag överhuvudtaget hörde talas om Jan Ekström är att han tydligen är en lokal kändis. Tipset fick jag av en pendlarkollega (vi brukar byta boktips på väg hem från jobbet) som läst flera av Ekströms böcker. Tyvärr utspelar sig just Döden går i moln i huvudstaden, inte i Gislaved.

 

Döden går i moln är den första boken i serien om Bertil Durell, och det är rätt troligt att jag lånar några böcker till på biblioteket. Boken är härligt fri från blodiga våldsscener, något som går tretton på ett dussin vad gäller deckargenren idag. Döden går i moln skrevs 1962 och det märks på språket. Det är riktigt charmigt att läsa gamla deckare á la Agatha Christie, allt som fattades var en stor mugg te och en filt.