I söndags gjorde jag ett ryck med planteringen. Bland annat sådde jag solrosor, som enligt fröpåsen behövde 21 dagar för att gro.

 

 

 

Och en grej till... är fortsättningen på Liftarens guide till galaxen (en trilogi i fem delar). Douglas Adams hade tänkt att skriva en sjätte del, men hann tyvärr inte fullfölja projektet innan han gick bort 2001.

Att ge sig på husguden Adams älskade serien är snudd på hädelse, så det var med stor vånda jag öppnade boken. Med rätta, visade det sig. Colfer har givetvis återanvänt karaktärerna från Liftarens guide tillsammans med en hel drös referenser. Jopp-Hej-Di nämns i varannat kapitel och hela tiden finns det kursiva stycken med "faktainformation". Jag antar att dessa ska vara utrag ur guiden även om det inte uttryckligen nämns i boken.

Humorn känns bitvis väldigt forcerad. Colfer har använt samma typ av bisarr humor, men där Adams nämner lustigheter i förbifarten (och aldrig återkommer till dem igen) radar Colfer upp dem som ett pärlband. Med mycket långa pärlor. Det blir helt enkelt lite tungt, tröttsamt och maskeradaktigt. Boken känns över lag mer som en uppvisning i reseach än som en historia med en poäng (eller utan poäng, det är trots allt Liftarens guide vi pratar om). Men Och en grej till... har ändå sina höjdpunkter. Favoriterna är gudarnas jobbintervjuer och Colfers beskrivning av Tor som en osäker gud av första klassen (och huvudrollsinnehavare i vuxenfilm).

Även om jag knappast kommer att läsa Och en grej till... igen är jag glad att jag inte slutade läsa halvvägs. För jag fick faktiskt tillbaka lite skrivlust igen och det kan ju inte vara annat än positivt, non?

Min fån håller på att haverera totalt. Eller så tycker den verkligen-verkligen-verkligen inte om mig. Nu är det tredje natten i rad som spöklarmet gått. Klockan 03:45 sätter mobilens väckarklocka igång - trots att det inte finns något larm inställt den tiden! Suck. Trött. Gah!

Ett band, en gitarr. Love it!

 

 

Alltså tidningar... Ibland verkar de bara ha en mall för allt de skriver. Troschock! Regnchock! Sverige rasar!

I det här fallet kan jag inte låta bli att dra på smilbanden (trots ämnet). Körde de inte något liknande för bröllop i somras?

Nu är det tomatsäsong igen! Raringarna har fått flytta ut i var sin kruka. Det har varit riktigt varmt ute, så igår passade jag på att plantera paprika, chili, basilika, dill, kanelbasilika, solrosor och japanska lyktor också.

Fin på nära håll

Jag blev lite inspirerad av gårdagens besök på Wild West. Tobleronefondue med ananas, melon och jordgubbar. Mums!

Igår firade vi lilla I med middag och utgång. Efter middag på Wild West skakade vi rumpa fram till (nästan) stängningsdags.

Sjukt mycket mat!

Igår var vi på bio och såg Hungerspelen, baserad på boken med samma namn. Och visst var den bra! Mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara - det är alltid risky att se en film baserad på en underbar bok, det är som upplagt för besvikelse.
Vissa bitar kändes väldigt korta, till exempel grottorna, men jag tror att det hade blivit lite för utdraget i filmvarianten annars. Och benet stannade kvar, ingen blev drogad...

Igår kom vi inte hem förrän strax efter klockan tio. Vi var nämligen på banken. Ja, inte ända till klockan tio så klart. Men vi hade bokat in en tid för att träffa vår nya personliga bankman (jepp, vå bank kör med sådana. Han tog varken av sig peruken eller sparkade ner en vägg), och det slutade med sänkt bolåneränta och höjt pensionssparande.

Eftersom vi nu hade sparat så duktigt var vi ju tvugna att slösa lite också (jag tror på jämvikt i universum). Sagt och gjort, det blev middag på hotellet. M och Ac dök också upp lite senare, det kändes riktigt lyxigt att ta en öl (cider) mitt i veckan och snacka skit. Bra torsdag!

Campadre har fina erbjudanden på Odd Molly! En snygg DKNY-klocka hade inte heller varit fel. Gissa om det kliar i shoppingfingrarna... Och på fredag kör de igång Casall-kampanjen! Mumma!

 

 

 

 

Så var den nya "Tassen" invigd! Jag provade latte machiato. Den var lite väl blaskig för min smak, men jag tror att espresson kan bli riktigt bra.

Alltså, när jag var tio år ville jag bli psykolog eller författare. Eller astronaut. Eller rädda världen. Jag funderade knappast på vilka svar som var rätt på jobbintervjun. Borde jag ha gjort det? Nä. Bättre att fokusera på multiplikationstabellen.

"Vi får höra typiska frågor som kommer upp på en anställningsintervju nu, så att vi får en aning om vad cheferna brukar fråga efter, säger Tobi Onalaja, 10 år, till CNN Money."


Atikel - "Tioåringar får söka jobb"

Som titeln antyder utspelar sig Metro 2033 i Moskvas tunnelbanesystem. Världen som vi känner den har gått under i ett kärnvapenkrig och resterna av Moskvas befolkning har flytt ner under jorden för att komma undan både den dödliga strålningen och de mutanter som utvecklats på ytan. Men tillvaron under jorden är tuff. Människorna för en ständig kamp för sin överlevnad samtidigt som okända faror lurar i tunnlarna.

Huvudpersonen Artiom är född på ytan, men kommer inte längre ihåg något av livet där. Han bor på en oberoende station i utkanten på Metrosystemet, och som alla pojkar i hans ålder väntar han på att något ska hända. Detta något visar sig vara Hunter, en erfaren soldat med uppdrag att undersöka de varelser som hemsöker Metrons utkanter. Då Hunter försvinner får Artiom uppdraget att omgående bege sig till Metrons centrum och skaffa hjälp - en resa som för Artiom till mänsklighetens utkanter.

Det här är en bok helt i min smak! Världen har gått åt helvete och det där med lyckliga slut är långt ifrån självklart. Boken bygger både på fakta och myter vilket bildar en mörk, skitig, obehaglig och fullkomligt skruvad värld.

Boken har en lite annan vinkling än "västerländska" framtidsdystropier. Den har inte lika stort fokus på Artioms personliga resa utan fokuserar mer på samhällsstrukturer i stort (jämför till exempel med the Walking Dead). Trots att världen har gått under fortsätter mänskligheten som den alltid har gjort - kommunister och kapitalister slåss om makten, religiösa fanatiker gör allt för att antingen värva resten av världen eller uppnå sina egna personliga syften och freaks av alla typer är livsfarliga. Och icke att förglömma - vapen och våld löser alla problem.

Men några invändningar har jag ändå.

1. Hur i hela världen kan mutanter som klarar strålningen från ett omfattande kärnvapenkrig ha utvecklats på 20 år? Bra jobbat Moder Natur?
2. Och var är alla kvinnorna? Även om bara några tusen människor överlevde borde Gluchovskij ha kunnat vaska fram åtminstone en kvinnlig karaktär i boken.

Boken har i alla fall blivit spel, något som jag tror passar den klockrent. Bjuder på ett klipp från det som avslutning.

 

 

Igår testade jag att baka knäckebröd. Jösses så gott! Två olika sorter blev det: sesamfrö/linfrö och kanel/rosmarin/havssalt. Supergott med philadelphiaost på.

 

 

I år hölls Nordic Maintworld Congress i samband med Underhållsmässan i Göteborg. En bra kombo - lite teori, lite praktik och lite kändisspotting.


Dagens lärdomar:

1. What do you do if you sit on an umbrella? Don't open it.
2. Är det ok att slicka på någon annans kreditkort? Nej. Om ni inte är vänner, då är det bara att slicka på.

 

 

Utsikt från kongresslunchområdet

 

 

Magnus Samuelsson, världens starkaste man

 

 

Mark Levengood höll avslutningsanförandet

 

Fullkomligt underbar video! Nostalgi, på rim.

Pojken hjälpte sin bror i skogen idag. Själv sprang jag mest runt med kameran. De flesta bilderna blev skräp, men det är väl därför man har en digitalkamera?

Idag har jag haft semester. Gött! Och lite blommor på det.

Jaha. Så har mina skor blivit utdömda av farbror doktorn. Ett överansträngt ligament kräver rejälare skor med mjukare sula och en uppbyggnad under hålfoten. Så nu blir det skoshopping - inte den roliga sorten.

Alltså, reklam på nätet är ju oftast riktad mot vad man besökt innan. Är det så även på Facebook? I så fall undrar jag verkligen vilka signaler jag sänder ut...

Idag blev det en tur med kameran, jag var ute i nästan en timme och plåtade mossor och kossor. Jag har också hittat en rolig app. Kombinera dessa två, et voila!

Håpas du trifs bra i fengelset handlar om syskonen Sami och Anni, som växt upp i en missbrukarfamilj. Anni lyckas gå vidare och skapa sig ett liv men Sami fastnar i en nedåtgående spiral - från observationsklass till fängelse via drogträsket.

Historien är skrämmande och fascinerande. Vad är det som gör att vissa klarar sig och andra går under? Hur påverkar en persons missbruk sin omgivning? Det är en berättelse om trasiga människor, men samtidigt en berättelse om kärlek och om hur hoppet är det sista som överger oss.

Jag älskade Svinalängorna, och hade därför höga förväntningar även på Håpas du trifs bra i fengelset. Och visst är den bra, men språket drar ner betyget ordentligt. Det finns en gräns för hur länge jag orkar med ”direkt ur huvudet”-stilen och här blev det lite för mycket. Men boken är intressant både för personporträtten och samhällsbeskrivningen, dvs hur reagerar omgivningen, skammen, hjälp för både missbrukare och anhörig.

Något som jag kommer att ta med mig är Annis insikt om att det är ett framsteg att stjäla en cykel om man hade tänkt stjäla en bil. Tänkvärt!

Sugen på te? Testat pandabajs?

Med hjälp av pandabajs får teet en  "mogen, nötaktig smak och en väldigt distinkt arom", till det facila priset av 470 000 kronor per kilo. Som hittat!

Haha! Underbart!
Killen kommer ut på gatan precis när en butik blir rånad. Han jagar efter rånaren, som efter ett par varv i centrum bestämmer sig för att... Springa in i ett förhörsrum på polishuset. Bra jobbat!

Tigermammans stridsrop är Amy Chuas berättelse om hur hon uppfostrat sina barn, om hennes kamp för att göra dem framgångsrika och om timmar av övningar och gräl. Boken har skapat stor debatt och rekommenderas både till er med barn och er som inte har en tanke på att skaffa små monster.

Amy Chua ställer ”kinesisk” barnuppfostran mot ”västerländsk” sådan. Krav på resultat möter varje individs rätt att misslyckas. Vuxnas erfarenhet och bestämmanderätt möter individens okränkbarhet. Chua använder samma strikta regler som hon själv uppfostrats med. Hon är extrem, barnen måste prestera på topp och får offra vänner, pojkvänner och pyjamaskalas för att öva fiol och piano i timmar. Ja, det är extremt. Men det är effektivt. Äldsta dottern får toppbetyg, vinner pianotävlingar och får till och med spela i Carnegie Hall.
Jag kan inte låta bli att fundera... Vad hade hänt om jag inte hade tillåtits att underprestera? Om mina föräldrar lika obönhörligt visat att de tror på min potential? Om ”ge upp” var ett okänd begrepp? Om varje beröm var välförtjänt?

David Brooks menar att Chua missar att lära barnen det viktigaste i livet – social kompetens. Brooks menar att Chua borde sett till att låta barnen få pauser och umgås med andra. Utan social kompetens kommer de inte att komma någonstans i livet. Tja, men är inte det två sidor av samma mynt? Plugga, plugga, plugga för framgång – oavsett vad ämnet är.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva veckan, men det gick ju bra. Så klart! Hann till och med mumsa ostbricka med mamma igår. Två ostar var helt nya för mig, och båda var helt underbara. Har ni möjlighet att testa pestoosten så låt er inte avskräckas av den klargröna färgen. Den ska se ut så...