Saxat från Bokus

 

Jag är lite kluven till boken Little Bee. Å ena sidan är det en bitande samhällskritik, å andra sidan är det en smått orealistisk historia.

 

Little Bee har suttit inspärrad på en flyktinganläggning i två år, men har ändå inte bara lyckats lära sig snudd på perfekt engelska, hon har också en otroligt god kunskap om hur det fungerar i västvärlden och då Stobritannien i synnerhet. Kan man få en sådan insikt bara genom att läsa tidningar?

Relationerna känns platta och konstiga där de borde vara gripande och dynamiska. Sarah och Lawrence är verkligen ett dysfunktionellt par som stundvis knappt verkar tycka om varandra. De besväras båda av att Andrew dog, men sorgen verkar mest vara en besvärlig känsla som är ivägen för viktigare saker. Jag irriterar mig väldigt på Lawrences märkliga inställning i den frågan. Hur kan man inte få sörja någon som varit en stor del av ens liv i många år?

 

Det som jag däremot gillar med boken är sättet den lyfter fram det absurda i kontrasterna mellan västvärldens trygghet och krigets (och girighetens) vansinne i Afrika. Naturresurser exploateras hänsynslöst av stora företag och det är lokalbefolkningen som får betala priset. Västvärlden tar för sig men vill inte veta av konsekvenserna, man vill dra inte bara fysiska men även mentala gränser till vad som händer "där borta". För här hemma är det tryggt, säkert och stabilt. Little Bees och andra flyktingars historier stör vår illusion om trygghet och får våra problem att se obetydliga ut - och den känskan vill man gärna skjuta ifrån sig.