Idag har jag gjort något helt osvenskt och något absolut inte likt mig. Jag pratade med en helt främmande människa. På knagglig engelska. I lite drygt en timme. Wohoo! Bryta mönster!

Jag hade superont i halsen, så jag följde inte med de andra och käkade. Istället siktade jag på en snabb burgare på McDonalds, och sedan i säng. Men Jensens bofhus låg precis vägg i vägg, och eftersom de serverar maten nästan lika snabbt som på Mickey D tänkte jag att jag lika gärna kunde äta där. Sagt och gjort, två pers före i kö bara. Men det tog lite tid... Och killen som stod framför mig såg lite förvirrad ut.
Det visade sig att han var fransman, på motorcykelsemester i Danmark och Sverige. Han frågade om vi skulle dela bord eftersom det går snabbare att placera, men svensk som jag är tyckte jag att det lät bättre med ett eget bord. Fast lagon till huvudrätten insåg jag att det var rätt löjligt. Killen åker genom landet själv, han kan ingen svenska och engelskan var rätt knagglig. Om han fixar att göra en sådan resa - nog tusan fixar jag att prata med en främling en timme? Sagt och gjort, en massa viftande blev det men vi gjorde oss förstådda. Och hade väldigt roligt åt servitrisernas menande blickar.

Visst är det roligt att våga bryta ett mönster och utmana sig själv ibland?!