Boksammanfattningar för Tigermammans stridsrop, Metro 2033 och Håpas du trifs bra i fengelset kommer snart!

Och ett stort grattis till Pojken som vann pris för bästa kostym på 80-talsfesten i lördags! Han gick utklädd som utomjordingarna i V, sjukt bra klädsel!

Igår var det 80-talsfest hos goa M&A. Tyvärr resulterade det i en väldigt seg söndag. Fast å andra sidan fick jag då använda min underbara onepiece ("sparkdräkt för vuxna") från morgon till kväll så jag är rätt nöjd ändå.

Det här är ju en fullkomligt lysande idé! Varför slänga burkar i soptunnan när man kan lägga dem för sig, så att någon annan kan få glädje av dem?

...så har jag fastnat i Metro 2033. Återkommer när den är slut. Typ.

Facebook är (så klart) fullt med reklam. Men ibland undrar jag vad de gör reklam för... Som den här, för konstig viktminskning?

Jag hittade en enkät hos En bok om dagen. Jag kunde förstås inte låta bli att låna den!


Senast lästa: Tigermammans stridsrop av Amy Chua
Senast köpta bok: En ryslig historia av Tom Sharpe
Senast lånade bok: Legend av Richard Matheson
Senast bok jag fick: Nostradamus av Maria Reading (tusen tack!)

Favoritbokhandel: Jag köper mest böcker på nätet eftersom jag har ganska långt till närmsta bokhandel. Annars föredrar jag bokhandlar med känsla framför de stora kedjorna.
Favoritbibliotek: Alla?
Antal lånekort: Tre. Min kommun, grannkomunen och högskolebiblioteket. Det sista kanske inte gäller längre...

Använder som bokmärke: Det som är i närheten. Sist så blev det hushållspapper. Oanvänt, så klart.
Favoritfärg på bok: Vita sidor med svart text?
Favoritmat/snack vid läsning: O’boy och knäckebröd med ost. Barndomsgrej...
Favoritdryck vid läsning: Jag skulle så gärna vilja säga te, men kaffe med mjölk är så gott! Te är mer till för TV och film.
Favoritställe att läsa på: Tvåsitssoffan i källaren! Min soffa!

Den här boken köper jag till en förälder: Mamma lånar böcker av mig istället, eftersom jag ändå snor hennes böcker... Men då och då hittar jag någon söt citatbok som får mig att tänka på mamsen, då kan jag förstås inte låta bli.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Inte en suck! Sorry... Men en läser inte, en gillar (gillade?) Danielle Steel, en läser meningen med livet-böcker och en skulle nog få en Koontz-bok för gamla tiders skull...
Den här boken köper jag till en partner: Pojken läser inte böcker, han lyssnar på böcker, så det blir en ljudbok av något slag. Jag försöker drilla honom i olika genrer men deckare verkar gå hem bäst just nu.
En bra bok att ge bort: Det som personen önskar sig. Att ge en bok till någon som inte läser är som att ge en flaska vin till en nykterist.

Favoritgenre: Böcker med tanke bakom. Älskar samhällskritiska framtidsdystropier där allt går åt helvete.
Favoritformat: Pocket är smidigt att ha med sig men inte så snyggt i bokhyllan. Jag föredrar i alla fall tryckt framför digitalt alla gånger.
Författarfavorit: Oj, det varierar rätt rejält. Men Kafka och Koontz har hängt med många år nu. Vad säger ni om den blandningen?
Den tjockaste bok jag läst: Ulysses av James Joyce? Har för mig att den var rätt tjock. Fast den var kanske bara tung? Och tidigare nämnda kompendium med The Walking Dead, den kan man döda någon med.
Den tunnaste bok jag läst: Någon bok av Gogol kanske?
Favoritljud när du läser: Har ofta TV:n på i bakgrunden.

Favorittidning: Svenska Dagbladet. Finns mycket vettigt i den.
Prenumererar på: Aktiv träning. Jag lever på hoppet...
Favoritbokblogg: En bok om dagen när det gäller boktips, annars följer jag gärna Amanda Hellbergs liv i England.

Senaste bokfyndet: Hittade en massa gamla klassiker för tio kronor styck på en loppis. Lycka!
Senaste impulsköpta bok: Eh, alla? Det var i vilket fall en skum impuls att köpa The Walking Dead-samlingen, eftersom jag vanligtvis inte gillar serier.

Bokgenre som jag undviker: Tantsnusk. Suck.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort eller säljer. Eller sparar på hög... Frågar du Pojken så är det definitivt det senare. Jag kan inte slänga böcker!
Så här håller jag koll på vad jag läst: Inte alls. Nu har jag börjat föra anteckningar (dvs bloggen), men annars trängs läst och oläst i bokhyllorna. Man känner väl oftast igen om man läst boken tidigare, eller?
Så här sorterar jag min bokhylla: En färgsorterad bokhylla i vardagsrummet och en ställ-boken-där-den-får-plats-sorterad hylla i källaren.

Nästa bok jag ska läsa: Metro 2033, har precis börjat med den.

Mordet i Eiffeltornet utspelar sig, inte helt överraskande, i Paris. Året är 1889, och världsutställningen är i full gång. Plötsligt faller en kvinna ihop, död, stucken av ett bi. Eller? Dödsfallet följs av fler och bokhandlaren Victor Legris bestämmer sig för att undersöka saken.

Systrarna Laurence Lefèvre och Liliane Korb (som ligger bakom pseudonymet Claude Izner) är definitivt kunniga vad gäller världsutställningen och de skriver passionerat om 1800-talets Frankrike. Tja, jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag tycker om den här boken egentligen. Det är en riktigt mysig söndagsbok, med tunn handling och korkade karaktärer. Dödade av bin? Allvarligt? Gick folk på det på 1800-talet?

Jag vet inte om språket är lika uppstyltat i originalet som i översättningen, men det känns inte äkta. Och karaktärerna är väldigt platta. Huvudpersonen Victor Legris svänger hejvilt mellan att misstänka växelvis sin kollega Kenji och sin älskarinna Tasja för morden. Och han växlar lika intensivt mellan kärlek och avsky för den unga konstnärinnan. Kenji, japanen, är mystisk och svår. Tasja, konstnärinnan, är fri och bohemisk.

Nje, den är väl ingen litterär höjdpunkt direkt. Men jag kommer nog att hugga tag i uppföljaren också - för oavsett hur tunn handlingen är så fastnade jag för den franska atmosfären. Och visst passar den på picknickfilten i sommar. Tillsammans med en baguette, en god brie och en skvätt rödvin. Jajjemän!

Slökollade lite på Tradera, och ibland kan man bara häpna över språkkunskaperna... Vad sägs om dessa stövlar, troligtvis snygga och för instabila damer?

Idag blev det tvårätters middag - chevré chaud till förrätt och pasta med lax och räkor till huvudrätt. Efterrätten sparar vi till nästa gång.

Pojken föreslog i fredags att vi skulle testa något vi inte gjort tidigare - laga musslor! Sagt och gjort, fram med musslor, räkor och vin. Mums!

Är det inte illa nog med alla särskrivningar och ah ba/typ/alltså som finns överallt? Orkar inte ens reklammakarna tänka till? För hur j***a slött är inte det här?

Åh herregud! Har ni sett den här videon? Bortskämd (?) tonåring får utbrott på Facebook, rasande pappa får utbrott på dator. Rent tekniskt är det väl hans dator...

 

 

I veckan fick vi besked om omorganisering på jobbet, något som vi har vetat om ett bra tag. Tyvärr har många inte förstått att det påverkar hela företaget, inte bara min avdelning, vilket jag påpekat ett flertal gånger.

Idag frågade en kollega hur jag såg på beskedet. Jag sa som det var, jag är förvånad över att det inte blev "värre", för vi jobbar inte tillräckligt effektivt. "Ja, det har jag förstått", sa hon. "Jag har ju lyssnat på vad du sagt". Och jag blev förvånad! Är det normalt? Att bli förvånad över att höra "jag har ju lyssnat på vad du sagt". På något sätt blev jag mer deprimerad.

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet, där de skrev om att Facebook skulle komma att behöva lägga till reklam i sin app för att möta kraven på vinst efter börsnoteringen.

"Så länge reklamen inte försvårar min möjlighet att interagera och informationen är relevant, kan den uppskattas", säger Brit Stakson (mediestrateg). Öhum, nej? Då länge reklamen inte är i vägen kan jag tolerera den. Det är väldigt sällan jag uppskattar reklam, den gör mig oftare förbannad än köpsugen.

Trodde ni att kaffe, apelsinjuice och nybakta scones bara var för söndagsfrukostar? Tänk igen... Idag överraskade jag Pojken med frukost på sängen. Japp, jag skämmer bort honom!

Jag har läst En ryslig historia av Tom Sharpe, efter att Petson rekommenderat den. Och boken är allt framsidan lovar och lite till.
Tycker du att man inte kan skämta om allt från apartheid till gummifetisch? Anser du att brittisk aristokrati är utgångspunkten för all god smak? Mår du illa vid blotta tanken på blod? Då är boken definitivt inget för dig!

Boken börjar med att en gammal kvinna ringer till polisen och anmäler att hon skjutit sin zulukock. I vanliga fall kan man jämställa detta brott med felparkering (eller ”ett kvarts mord”), men efter att stadens tre ”bästa” poliser fått sätta tänderna i fallet är inget så enkelt längre.
Dessa tre stjärnskott (en anglofil, en skjutgalen dåre och en paranoid kommunistletare) lyckas tillsammans med en elefantstudsare, en dobermann och några dussin varningsskyltar för böldpest och rabies förvandla idylliska Jacaranda House och Syafrikas poliskår till... Ja, kaos är nog det enda rätta ordet.

Boken skrevs 1971, efter Tom Sharpes sydafrikaperiod. Han arbetade som socialarbetare och lärare från 1951 till 1961, då han slängdes ut ur landet. Det är inte svårt att gissa varför... Han driver både med apartheidpolitiken, Storbritanniens "stolta" historia i landet och det politiskt korrekta.

Bitvis skrattar jag nästan så att jag gråter. Men bakom de dråliga beskrivningarna om en inkompetent poliskår och enkelspåriga människor i allmänhet finns den bittra verkligheten - ett rasistiskt Sydafrika där mörkhyade människor inte är något annat än en ägodel eller ett besvär.

Antiplaque eller antiplague?

Ibland är det nog bra att man inte får allt man beställer. Eller...?

Vips så blev det liv av Bob Hansson har undertiteln en hyllning till blågrönalgen. Titeln säger rätt mycket om vilken typ av bok det här är - en filosofisk betraktelse över hur osannolikt livet är och hur små våra vardagliga problem egentligen är. Boken börjar med en indienresa utan visum, och slutar med insikten om vad inre frid egentligen är.

När jag började läsa Vips så blev det liv hade jag ingen aning om vem Bob Hansson var. Jag vet fortfarande inte vem Bob Hansson är. Mer än att han är känd, och man tydligen ska veta vem det är. Men i ärlighetens namn bryr jag mig inte heller. Boken kan läsas som din, min eller statsministerns historia - ett antal sammanträffanden som leder fram till att just du (eller jag eller statsministern) finns till.

Hanssons styrka med boken är att våga visa svaghet. Att vara så där himla svensk - och sedan släppa det. Han skriver i en skönt avslappnad och humoristisk ton, inte helt olik Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.
Svagheten är att liksom bokens huvudperson vägrar släppa på sitt emotionella bagage, vägrar Hansson att släppa sina upprepade hänvisningar till Andreas Malms klimatbok. Ja, det är en viktig fråga, absolut. Men om Hansson verkligen vill lyfta frågan om hur snabbt vi människor förstör själva förutsättningen för vår existens borde han lyfta fram fler källor. Nu funderar jag mest hur mycket Hansson fick för att göra så mycket reklam för Malms bok. Eller det kanske är tvärt om?