"Ariel Manto kan inte tro sina ögon när hon i ett litet antikvariat hittar Slutet på mr Y. Hon vet att den mer än hundra år gamla boken inte bara är extremt ovanlig, den sägs även bära på en förbannelse."

 

 

Slutet på mr. Y har fått ett väldigt blandad mottagande hos de svenska bokbloggarna, har jag sett. En del tycker att det är den bästa boken på länge, andra förpassar den till pappersåtervinningen fortare än kvickt.

Jag tyckte faktiskt om Slutet på mr. Y. Den är alldeles för mycket på ett helt underbart sätt, och då syftar jag på alla referenser till tankeexperiment och filosofer, inte på agenter och sex. Den biten hade Scarlet Thomas kunnat stryka.

Huvudpersonen Ariel Manto är en trasig människa, överintellektuell och inte särskilt sympatisk. "Ariel Manto" är ett anagram för "I am not real", mycket passande för huvudpersonen i boken. Slutet på mr. Y är även titeln på boken inne i berättelsen, vilket framhäver metaperspektivet (en roman i romanen). Bokens huvudtema är existentialism och filosofi - vad är verklighet, vad är fantasi och gäller verkligen tankens makt över materien?

Slutet på Mr. Y är också en universitetsroman (utspelar sig till stora delar på ett universitet, dryper av akademisk kitsch och innehåller även det obligatoriska lärare-studentförhållandet), och det är inte särskilt förvånande att Thomas undervisar i kreativt skrivande och engelsk litteratur. Hon spelar på alla bokfetischsträngar (universitet, fattig som en kyrkråtta, existentialism, antikvariat och en mycket kall och dragig liten lägenhet) och gör det bra. Till och med omslaget är oemotståndligt.


Är The imaginarium of doctor Parnassus möter Matrix något för dig? Är det ok om någon konstant beskriver diverse tankefilosofer och böcker ingen icke-akademiker läst? Är ingen bok komplett utan skumma agenter och trasiga människor? Ja, då är detta boken för dig!