Nordkorea är som hämtat ur Orwells fantasier. Högtalare dundrar ut propaganda och revolutionär musik över den demilitäriserade zonen (vilket slutligen ledde till ljud upphör efter att Sydkorea svarat med ”en ljudvägg av koreapop”) och hushållen är utrustade med radiomottage som inte kan slås av.

Vad är verkligt och vad är teater? Bärtås och Ekman har en skeptisk inställning som gränsar till paranoia – kanske med rätta. Pyonyang har ett tunnelbanesystem, men frågan är hur välanvänt det egentligen är. Enligt författarna kan man efter ett par timmars betraktande se att det är samma personer som rör sig upp och ner till samma tunnelbanestation.

Och det är just filmen och teatern som är central i Bärtås och Ekmans reseskildring. Men i mitt tycke är den delen som behandlar kidnappningen av skådespelerskan Choi Eun-hee (Madame Choi) och hennes exmake, regissören Shin Sang-o, och deras år i Nordkorea lite tunn med tanke på att det var denna händelse som inspirerade Bärtås och Ekman att skriva boken. Jag vill ha mer – mer analyser, mer fakta, mer teorier. Därmed inte sagt att det inte är bra.

Hela boken håller en lågmäld ton som ger ironin fritt spelrum. Gruppresan är en slags absurd Sällskapsresan, där Lasse Åberg och Jon Skolmen har bytts ut mot värmlänska böner, brats från Bromma, en rysk kemist och en överentusiastisk yngre man - alla ackompanjerade av två nitiska övervakare (förlåt, guider), minutiöst koreograferde levande kulisser och en personkult som får en att tappa andan.

Personkulten är otroligt stark i Nordkorea, som kan sägas vara världens enda nekrokrati (den avlidna Kim Il Sung innehar titeln Evig President), men resten av familjen är inte mer blygsam. Kim Jong Il ses nästan som en gud. Vid hans födsel sägs både en ny stjärna ha uppstått samtidigt som en dubbelregnbåge visade sig. Att samma mytbildning kommer att följa Kim Jong Ils son är väl knappast någon högoddsare. Mytbildningen är så stark att nordkoreanerna kan komma med påståenden som uppenbarligen inte stämmer. Ett exempel är när guiden står framför de revolutionära bergen och bestämt förklarar ett de alltid är snötäckta. Hela sällskapet kan se att det inte finns någon snö på bergen, ett påstående som bemöts med upprepandet av det oemotsägerliga faktumet att bergstopparna alltid är snötäckta. Eller som Bärtås och Ekman beskriver det, ”våra simpla intryck ska inte smutsa bilden av en nationalklenod med fastställt utseende som för alltid skrivits in i historien”.

Boken påminner mig om Pol Pots leende, som skildrar en helt annan resa. Där får blåögda svenskar möta det välregisserade Kambodja. Även denna bok rekommenderas starkt till alla som gillar reseskildringar i land som gränsar till det absurda.