Saxat från Bokus

Årets läsutmaning var Asien och resultatet hittills är ganska klent. Kejsarinnan Orkidé var faktiskt den första asiatiska bok jag läst i år (Tokyo år noll gav jag upp på obestämd framtid redan efter ett par kapitel).

 

Min första insikt är att jag kan för lite om Kinas historia. Alldeles för lite - vi pratar ändå om ett land som haft stort inflytande på världens historia från antiken till idag. Och ändå förknippar jag mest Kinas historia med hutonger, ming-vaser och drakfestivaler. Det är både skrämmande och lite sorgligt.

 

Enligt vad jag förstår har kejsarinnan Orkidé (Cixi) ingen hög status i Kina. Hon anses varit en mycket grym regent men Min vill ge en mer nyanserad bild. Och de flesta av karaktärerna i boken är komplexa med både sympatiska och mindre sympatiska drag vilket gör historien trovärdig. Anchee Min säger att hon har baserat boken på verkliga personer, händelser och dekret vilket gör boken än mer fascinerande.

Orkidé vill ge sig själv och sin familj ett bättre liv och väljer därför att tävla om att bli en av kejsarens konkubiner. Väl på plats i den förbjudna staden gör hon vad hon kan för att behålla sin position och skydda sin son, mutor och intriger är vardagen i den muromgärdade staden. Orkidé går från fattigdom och misär till rikedom och isolering där en dödsdom för minsta förseelse är ett reellt hot. Idag är det svårt att förstå att det skulle vara något åtråvärt att leva som livegen konkubin, isolerad och utlämnad till kejsaren (och hovets) nycker. Men samtidigt... Om alternativet är att leva på svältens gräns och ständigt få tigga sig till livets nödtorft är nog valet inte så svårt.

 

Jag ser fram emot nästa bok i serien, Den sista kejsarinnan, som förhoppningsvis ger ännu större inblick i hur Kina såg ut på slutet av 1800-talet.