"Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
- Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Året är 2014 och inga barn föds längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter några år börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet.
Mot sin vilja blir Rakel involverad när hon råkar döda ett barn. Hon är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens.
Fler och fler nya barn föds och de har en snabbare utvecklingstakt än vanliga människor. En brutal incident på Rakels arbetsplats ställer hennes tillvaro på ända. Rakel flyr, bort från ångest och sviken kärlek. Men i jakten på tröst i tillfälliga förbindelser och berusning händer det som verkligen inte får hända ...

Saxat från Bokus

Det finns mycket som jag gillar med Den nya männskan. Först och främst att saker och ting går åt helvete. Jag antar att det är samma motbjudande fenomen som får folk att stanna upp och titta på en trafikolycka, fast här får (och till och med uppmuntras) man att titta (läsa).

 

Den nya människan är en riktigt bra debutbok, jag sitter med smårysningar en stor del av tiden. Den utspelar sig nu - inte hundra eller tusen år framåt i tiden (och det tycker jag gör en bok ännu läskigare). Berättargreppet påminner om Ajvide Lindqvists rysare. Bermann ger förloppet en krypande obehagskänsla genom att använda sig av daterade tidningsnotiser. Små notiser som ger en föraning om vad som ska komma. Små notiser som i början inte är så olika de vi kan läsa i tidningen idag. Färre barn föds i världen. Förstagångsföräldrarna blir allt äldre. Människorna prioriterar karriär före familj. Miljögifternas påverkan diskuteras. Känns det igen?

 

Så varför får Den nya människan inte full pott? Även om jag verkligen uppskattar dystropidelen är jag inte riktigt överens med huvudpersonens struliga liv. Jag får lite "varför måste jag veta det här"-känsla, som att två böcker har slagits ihop till en och skarven fortfarande är synlig. Det är synd, jag tror att boken hade vunnit på tydligare fokus på samhällskritiken och den globaliserade marknaden och mindre på en trasig individs sökande efter samhörighet.

 

Bermanns berättelse vill visa på en framtidstro, men jag föredrar fortfarande när det går åt helvete.