I juni 2010 hittas generaldirektör Carl Palmcrona hängd i sin paradvåning på Östermalm. Rummet där han hänger är helt omöblerat - det finns ingenting att klättra på. Samtidigt påträffas en död kvinna på en fritidsbåt som driver runt i Stockholms skärgård. Hennes lungor är fyllda av bräckt vatten, men det finns inga spår av detta vatten på kläderna eller resten av kroppen. Hon har drunknat på en båt som fortfarande flyter.
De båda dödsfallen visar sig vara början på ett mycket skrämmande förlopp. Om inte kriminalkommissarie Joona Linna varit så envis hade gåtorna aldrig fått några svar.
Denna sommar står svensk polis inför sitt farligaste fall någonsin. Vissa kontrakt kan man inte bryta ens genom sin egen död.

Jag är fortfarande inte särskilt imponerad av Kepler, men jag tror att det till största delen sitter i mitt huvud. "Lars Kepler" blev så otroligt omskriven redan innan den första boken kom ut, enbart på grund av alla spekulationer kring vem som låg bakom pseudonymet, och jag blev därför rätt skeptisk innan jag ens fått boken i min hand.

Nu tycker jag ändå att det börjar ta sig. Boken känns lite mindre stel än Hypnotisören och karaktärerna har i alla fall potential att bli ihågkomna. Jag tycker dock fortfarande att Joona Linna känns som en blek Gunvald-kopia, men jag ser potentialen.

Ytterligare en skillnad mot Hypnotisören är att man (jag) inte avslöjade mördaren redan i de första kapitlen. Vändningarna och trådarna var bra, även om jag börjar fundera på om det verkligen inte går att skriva en svensk deckare utan en Hollywood-scen. Det måste gå, va? Eller räknar författarna med att öka chanserna för en film med antalet blodiga/våldsamma scener?

Boken har musiken som en röd tråd, och jag tror att det är det författarna vill med språket också. Själv hade jag boken som ett utmärkt komplement till Gellerts varma bad, det är musik i mina öron.