George R.R. Martin är ju för rolig! Jag håller just nu på att läsa bok nr fyra i Sagan om is och eld (game of thrones), och TV-serien med samma namn har hunnit in i säsong tre vilket då motsvarar tredje boken. Ett av avsnitten har skapat stora och chockade reaktioner bland fansen, i alla fall de som inte läst böckerna. Och hos Martin själv, tydligen...

 

 

Martin har skrivit ett inlägg i the Onion där han berättar om när han såg avsnittet med röda bröllopet. Han hade tydligen glömt bort den detaljen...

 

Det är väldigt sällan jag köper böcker enbart på grund av utseendet, men de här är så snygga så att de lätt skulle kunna få följa med hem. Som tavlor i bokhyllan, typ...

 

 

 

 

Striderna om järntronen är våldsamma och grymma och kriget fortsätter med oförminskad styrka. Nya allianser bildas och gamla upplöses. Vänner blir fiender och rivaler sluter fred. Intriger och ränkspel men också vänskap och kärlek, mod och offervilja underblåser maktkampen. Joffrey av huset Lannister sitter på järntronen i Kungshamn, en ung och bortskämd pojke som regerar över de sju konungarikena med hjälp av sin ärelystna moder. Hans bittraste rival, lord Stannis, är besegrad. Men Robb Stark, som nu har hela Norden under sig, vinner hela tiden nya framgångar i kriget och spelar ett högt spel i kampen mot Joffrey och huset Lannister.
Under tiden färdas Daenerys stormfödd fram över det blodbesudlade och öde landskapet i östern, en drottning i exil med de tre sista drakarna i världen i sin vård. Målmedvetet samlar hon ihop sina styrkor för att inta Kungshamn och en dag bestiga järntronen för gott.

Saxat från Adlibris

 

Ungefär vid del tre börjar det bli svårt att sammanfatta en del i en serie. För mig börjar böckerna flyta ihop - vad hände i den här boken, i förra boken och nästa del som jag redan kommit 200 sidor i?

 

Heder och förräderier är lika starka inslag som i tidigare böcker (kanske till och med ännu mer påtagligt) och karaktärerna fortsätter utvecklas. De har både bra och mindre bra egenskaper och är sällan utpräglat "goda" eller "onda".

Det som också fortsätter även i den här boken är de långa, utdragna beskrivningarna. Martin hänger sig inte åt vackra naturskildringar, nej här är det en orgie i de olika husens vapen, vem som är vems vasall och tillbakablickar på kungar med samma eller liknande namn som gäller. Nu har jag börjat hoppa över de värsta partierna (vilket faktiskt stör mig lite) för att inte lägga ifrån mig boken. Eller läsplattan i det här fallet. Kan den bidra till att jag tycker att det finns jobbiga partier? Jag kan inte snabbläsa på plattan på samma sätt som jag snabbläser en bok (dvs bara läsa mitten på en sida, uppfrån och ner, utan att läsa "kanterna").

 

Det man i alla fall kan säga är att Martin kör hårt med "kill your darlings" - i det här fallet karaktärerna i boken. Ibland kommer de tillbaka, ibland är de oåterkalleligt borta. Det är nog det som jag gillar mest med Martins böcker, det finns inga cliffhangers där man kan luta sig tillbaka och tänka att "det är ju hjälten, han klarar sig alltid".

 

Om del 1: Kampen om järntronen

Om del 2: Kungarnas krig

 

Nu har jag avslutat Svärdets makt, den tredje delen i fantasyserien "Sagan om is och eld". Frågan är om jag ska fortsätta med nästa del direkt eller läsa lite annat emellan... Dan Browns Inferno dök nyss upp i lådan, Kunzelmann & Kunzelmann har helt oförtjänt pausats och på byrån väntar låneboken Den sista kejsarinnan. Svåra beslut... Tur att det snart är semester!

Den natt drakarna föds brer kometens svans ut sig över gryningen, röd som blod och eld, praktfull och skrämmande på en och samma gång. Likt ett nysmitt svärd med glödhet klinga river kometen upp ett sår på himlen och förebådar en ny tidsålder.
Sedan kung Robert dött betraktar sig hans bror Stannis som arvtagare till järntronen. Men han är inte ensam om sina anspråk. Det råder kaos i de sju konungarikena och de olika släkterna är beredda att slåss om makten. Det pågår ett krig där man inte kan lita på någon. Brodermord, blodskam och svartkonst, en prinsessa förklädd till tiggarpojke, en livmedikus som besitter ett dödligt gift och stråtrövare som lämnar bergen för att hemsöka dalen. Ett krig där segern går till den som äger det vassaste stålet och det hårdaste hjärtat och där döden vandrar i natten. När kung slåss emot kung darrar landet i fasa.

Saxat från Bokus

 

Det är alltid spännande att ge sig på andra delen i en serie, även om fantasy brukar vara väldigt stabila med att leverera. Och visst levererar Martin. Jag blev visserligen lite trött på hans orgier i skökor och våldtäkter, men hey, fantasy är ju småpojkars motsvarighet till tantsnusk och är det dessutom medeltidsinspirerat får man ta det som bjuds. Jag är dock tveksam till om boken skulle klara Bechdeltestet* även om det finns en hel del starka kvinnliga karaktärer i böckerna.

 

Det är väldigt många och långa beskrivningar av de olika ätternas allianser, släkter och vapen/banér. Jag hoppar gärna över just de styckena för det känns mer som utfyllnad än något som för berättelsen framåt. För den som är intresserad och tycker att det blir lite väl många karaktärer att hålla reda på finns det en utmärkt sammanställning av de olika husen i slutet av boken (och kartor i början). Återigen blir det för drygt att sitta och bläddra i e-boken - ska det läsas fantasy är det enligt mig bättre att sitta med en tryckt bok.

 

 

-----------

*The Bechdel test är ett test för att bedöma filmer utifrån hur kvinnor presenteras. För att klara testet ska tre kriterier uppfyllas:

1. Den ska innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer...

2. ...som pratar med varandra...

3. ...om något annat än en man.

 

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan:

 

Nåväl, här kommer ett axplock av de böcker som får mig att vilja packa väskan direkt:

• Alla monster måste dö är en reportagebok från en av världens mest slutna länder. Turister är (eller i alla fall var) välkomna under strikta former och med "guider" som följer varje steg.
• Brobyggarna beskriver både Norges kalla, karga skönhet och det vidsträckta landskapet i Afrika. Visserligen sker inget av det i nutid men visar ändå på de kontraster som får mig att vilja upptäcka nya platser.
• Christian Jacqs böcker får mig att vilja resa till Egypten för att själv se pyramiderna och det som finns kvar av det en gång så storslagna riket.
• Metro 2033 gjorde mig än mer nyfiken på Ryssland och den här gången inte bara på lökkupoler och imponerande byggnader. Inte gjorde det saken bättre att en fototidning nyligen hade en artikel där de beskrev just Moskvas metro...

Innan TV-serien körde igång hade jag aldrig hört talas om "Sagan om is och eld", men jag fastnade direkt för den. Boken började jag läsa mest av ren nyfikenhet eftersom jag egentligen inte tycker om att läsa boken efter att jag sett filmen/TV-serien, ändå blev jag positivt överraskad. Det enda jag inte gillade med TV-serien var den tröttsamma porrfixeringen, något som tack och lov inte är lika påträngande i boken. 

 

Kampen om Järntronen är fantasy med stor inspiration från medeltiden, vilket är helt min kopp te. Visst finns det drakar och monster men det mesta håller sig inom det rimligas gränser och Martin har skapat en trovärdig alternativ värld. Det politiska maktspelet får stor plats och det är intressant att följa de olika husens intriger. Alla karaktärer har sina fördelar och brister och det är befriande att slippa ifrån den typiska indelningen av käraktärerna i goda eller onda, de är mer trovärdiga än så. De begår misstag, de har en egen agenda, de är hjälpsamma och de har hemligheter.

 

Det är en stor hjälp med personförteckningen i slutet av boken, samt kartan i början. Tyvärr hittade jag inte personförteckningen förrän boken var slut och det var omständigt att bläddra till kartan med den e-boksläsare jag hade. Det ska vara riktiga böcker, för bövelen!

 

 

Jag har ju gett mig själv inköpsförbud vad gäller böcker... Men om Pojken gillar författaren lika mycket som jag själv och han får den i välkommen-hem-present, då räknas det väl inte? Eller hur? Eller hur?

 

Saxat från Bokus

Årets läsutmaning var Asien och resultatet hittills är ganska klent. Kejsarinnan Orkidé var faktiskt den första asiatiska bok jag läst i år (Tokyo år noll gav jag upp på obestämd framtid redan efter ett par kapitel).

 

Min första insikt är att jag kan för lite om Kinas historia. Alldeles för lite - vi pratar ändå om ett land som haft stort inflytande på världens historia från antiken till idag. Och ändå förknippar jag mest Kinas historia med hutonger, ming-vaser och drakfestivaler. Det är både skrämmande och lite sorgligt.

 

Enligt vad jag förstår har kejsarinnan Orkidé (Cixi) ingen hög status i Kina. Hon anses varit en mycket grym regent men Min vill ge en mer nyanserad bild. Och de flesta av karaktärerna i boken är komplexa med både sympatiska och mindre sympatiska drag vilket gör historien trovärdig. Anchee Min säger att hon har baserat boken på verkliga personer, händelser och dekret vilket gör boken än mer fascinerande.

Orkidé vill ge sig själv och sin familj ett bättre liv och väljer därför att tävla om att bli en av kejsarens konkubiner. Väl på plats i den förbjudna staden gör hon vad hon kan för att behålla sin position och skydda sin son, mutor och intriger är vardagen i den muromgärdade staden. Orkidé går från fattigdom och misär till rikedom och isolering där en dödsdom för minsta förseelse är ett reellt hot. Idag är det svårt att förstå att det skulle vara något åtråvärt att leva som livegen konkubin, isolerad och utlämnad till kejsaren (och hovets) nycker. Men samtidigt... Om alternativet är att leva på svältens gräns och ständigt få tigga sig till livets nödtorft är nog valet inte så svårt.

 

Jag ser fram emot nästa bok i serien, Den sista kejsarinnan, som förhoppningsvis ger ännu större inblick i hur Kina såg ut på slutet av 1800-talet.

 

Saxat från Bokus

 

Saxat från Bokus

 

Huvudpersonen Monsieur Leborgne har funnits på riktigt. Han kunde inte tala, han bodde tjugo år på sjukhuset i Bicêtre och hans hjärna bidrog till fantastiska medicinska upptäkter (den ligger nu inlagd i sprit på Musée de l´Homme i Paris). Med hjälp av Monsieur Leborgne kunde neurologen Paul Broca fastställa var i hjärnan talförmågan finns (det sk Brocas centrum). Leborgne var Brocas första kända patient men mycket mer vet man inte om honom. 

 

Jag gillade verkligen Tan, mycket på grund av språket - eller snarare tystnaden. Hela boken är väldigt lågmäld med dramat mellan raderna. Jag läste efteråt att författaren själv tidigare drabbats av stroke och afasi, kanske är det det som lyser igenom och därför hon så väl kan förmedla frustrationen av att förstå men inte göra sig förstådd. Det händer mycket under Tans tjugo år på sjukhuset men det förklaras inte i så många ord. Tan upplever både glädje, sorg och övergrepp, allt i samma lågmälda ton. Visst förnimmer vi hans känslor även om de inte alltid är så uttalade.

 

Och är det inte så känslor fungerar? Vi sätter kanske inte alltid just ord på det vi känner. Ett hastigt slag i bordet visar frustration eller ilska, men vad tänker vi just då? Förmodligen inte så mycket i ord.

 

 

 

Saxat från Bokus

 

Jag är rätt kluven till Mannen som föll i glömska. Å ena sidan tycker jag att det är en fantastisk idé, å andra sidan tycker jag inte att Ajvide tagit riktigt tillvara på konceptet.

 

Det hade kunnat bli en bitande samhällskritik med tanke på de "glömda" människor som finns runt om oss idag: papperslösa flyktigar, psyksjuka, fattiga, hemlösa, gömda kvinnor som flytt misshandel och så vidare. Men Ajvide valde skräckromantiken istället och körde vidare på ett säkert kort. Synd, tycker jag.

 

Ajvide driver parallellt med nutidshistorien även ett historiskt sidospår där hon utforskar ursprunget till dagens glömda. Även det spåret hade potential att bli en riktig spökhistoria men rann ut i sanden. Ajvide vänder fokus till maktkampen i nutiden istället.

 

Sammantaget blir det en spretig historia med så mycket potential, men som mest trampar vatten när den hamnar i klyschornas sankmark. Och när historien går från känslor och intryck till blodtransfusioner och inseminationer lämnar den rysarromantiken och blir mest äcklig.

 

 

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan:

• Ofta är det för att jag fastnar i en otroligt dryg bok (kan bero på boken, kan bero på min sinnesstämning) och jag har seriösa problem med att lägga ner en bok jag inte gillar. Jag ser det som något slags personligt nederlag att ge upp en bok vilket resulterar i att jag inte läser någonting på flera månader. Och det måste jag verkligen jobba på! Det är ok att ge upp en bok! Det är ok att ge upp en bok! Det är ok att ge upp en bok!

• Men lässvackorna kan också bero på att jag har för mycket annat att göra. Även om jag rent fysiskt har tid att läsa "unnar" jag inte mig att göra det. Den tiden kunde jag lagt på huset/jobbet/plugget istället, vilket ger mig en slags läsångest. Fullkomligt absurt eftersom jag istället ugglar framför datorn...

I veckans bokbloggsjerka (läs mer här) ställer Annika frågan: Nej, jag kan faktiskt inte komma på en enda bok som direkt handlar om just läsande. Men jag gillar verkligen annotated-böckerna (som till exempel annotated Alice), dvs böcker med "marginalanteckningar" som ger en fingervisning om hur boken ska/kan tolkas. Det kan vara allt från historiska kontexter och utdrag ur intervjuer till språkliga finurligheter i äldre texter. Är det en bok om läsande? Ja, det kanske man kan säga. Det ger kanske inte hela kartan, men fungerar som en kompass.

 

 

Boktjuven Ingerun berättade i veckans bokbloggsjerka att hon samlar på smycken med litterära referenser. Det fick mig att tänka på att jag också har några sådana, bland annat ett par örhängen med "the golden snitch" (från Harry Potter förstås) och ett jättegulligt halsband med en bok om Peter Rabbit.

Jag tror att jag ska ta en djupdykning till i lådorna, för jag har en svag misstanke om att det kan finnas fler boksmycken där om jag letar lite. Etsy är livsfarligt för plånboken!

 

Saxat från Bokus

 

Torka aldrig tårar utan handskar (TATUH) är en sorglig berättelse, både för att så många människor blev sjuka och dog men också på grund av vad de fick stå ut med för att de inte älskade enligt normen. Ännu sorgligare är det att den inställningen till stora delar lever kvar än idag.

Gardell är en skicklig berättare, och alldeles oavsett hur hypad boken är så är det en viktig berättelse. Jag tror att vi alla mår bra av att påminnas hur det var för inte så länge sedan - oavsett hur illa berörd man blir av själva berättelsen. Det enda sättet att inte upprepa historien är att vara medveten om den (det gäller såväl andra världskrigets nazism som diskriminering av homosexuella).

 

Boken börjar med slutet. Det är aldrig något tvivel om hur historien kommer att sluta och det ger en dyster stämning till berättelserna om den mer sorglösa barndomen. Det ger också större kontraster mellan framtidstron och kommande tragedier.

 

Jag gillar att Gardell växlar mellan den fiktiva berättelsen och berättande inslag om faktiska händelser. Så länge det "bara är en berättelse" går det att skjuta det ifrån sig, men historiska fakta ger boken än mer verklighetsförankring. Så här var det. Så här är det.

 

 

Förutom Asien-utmaningen tänkte jag hoppa på ytterligare en läsutmaning i år, nämligen hyllvärmare.Vad är då en hyllvärmare? Det är helt enkelt en bok som fått följa med hem, men som av en eller annan anledning blivit stående oläst i bokhyllan under en längre period (enligt min personliga definition längre än ett år).

 

Bokmal73 utmanar sina läsare att välja ut tio hyllvärmare varav fem ska klaras av under året. Det passar mig alldeles utmärkt för nu ger jag mig själv köpstopp vad gäller böcker. Förutom TATUH 3, Dan Browns nya och eventuell uppföljare till Dandy då förstås...

 

 

Här har ni mina utvalda hyllvärmare:

 

Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt

Victor Hugo - 1793

Joyce Carol Oates - Älskad, saknad

Leo Tolstoj - Hadji-Murat

Eva Curie - Min mor

Anthony Burgess - Slutet på världsnyheterna

Robert Gustafsson - Från vaggan till deadline

Markus Zusak - Boktjuven

Carl-Johan Vallgren - Kunzelmann & Kunzelmann

Frank McCourt - Ängeln på sjunde trappsteget

 

När är det egentligen rätt att ta en paus? När ska man ge upp det där slitiga, tröstlösa förhållandet egentligen? Ska man bara helt enkelt hålla sig till en enda för att det är rätt, för att man lovat sig själv det? Trots att man inte alls är sugen på att gå till sängs med den man har? Eller kan man ta till en annan då och då, utan dåligt samvete?

 

Jag pratar om böcker så klart. Nu har jag lyckats få tag på en bok som är otroligt oinspirerande - just nu. För den är inte så illa egentligen, men jag kommer inte överens med språket. Just nu.

Tokyo år noll är full av upprepningar, monotoni och "udda" litterära grepp (för en deckare alltså) som inte alls passar en trött doktor. Har en Doris Lessing jag sneglar mer på, men en Läckberg hade nog passat min sinnesstämning bättre (läs: nybastad och iklädd söndagskostymen).

 

 

 

Saxat från Bokus

Jag hade rätt höga förväntningar på den här boken. Jag förväntade mig mycket igenkänningshumor, skratt och kanske några råd på vägen. Tyvärr blev jag besviken. Den var inte alls så varm och käreksfull som jag trodde, snarare fick jag känslan av två människor som tröttnat på varandra. Respektlöshet åt båda håll med barnen i kläm. Det hade varit helt ok om allt var påhitt, då skulle jag snarare vilja att författaren drog historien ännu längre, men tyvärr sägs mycket vara baserat på Bergenstens egna upplevelser. Det var inte alls vad jag ville läsa!

Men om man bortser från den deprimerande verkligheten så lyfter Bergensten en rad intressanta frågor.

• Varför kan karlar sällan hitta något som inte finns rakt framför näsan på dem?
• Varför sitter vi (kvinnor som män) fast i gamla könsmönster - mot vår vilja?
• Hur kommer det sig att man anser att män är lämpade att ta hand om storföretag samtidigt som de ses som inkompetenta att planera ett barnkalas eller packa dagisväskan?