Saxat från Bokus

 

Den här boken var en plåga att ta sig igenom. Ämnet i sig är intressant - att argumentera för att Gud inte finns. Eller i det här fallet, högst sannolikt inte finns. Tyvärr gillar jag inte alls Dawkins raljerande ton som får mig helt att tappa koncentrationen kring det han försöker säga. Att han kommer med det välmenande rådet till alla potentiella författare att skaffa sig någon som kan läsa upp manuset ("gärna utbildad skådespelare") så att författaren kan höra hur andra uppfattar texten gör mig bara än mer irriterad. Han har alltså mage att ge andra råd om hur man ska göra för att uppfattas på rätt sätt, trots att hans egen text får honom att låta som ett uppblåst ego (detta trots frugans professionella uppläsning)? Nej, där tappade han mig. Och allt detta innan han börjat med sin egentliga argumentation i ett ämne där jag borde hålla med honom på så gott som alla punkter. Men vad vet jag. Han är ju inte fundamentalist - "bara passionerad". Och jag är en förhatlig "jag är visserligen ateist, men..."-sägare.

 

 

Nåja, åter till själva innehållet. Dawkins belyser många områden inom religionen som är problematiska. Vi lär oss att vi ska vara toleranta och visa hänsyn för religion. Vi har religionsfrihet och yttrandefrihet, men den moraliska inställningen är att vi inte ska ifrågasätta varandras religiösa livsåskådningar. Jag får utan problem argumentera för skattehöjningar med vem som helst, men jag "får" inte argumentera för kristendom med muslimer eller ateism med judar, det är inte god ton. Kanske är detta mer sant i USA än i Sverige, men visst ligger det något i det.

 

Något annat Dawkins lyfter fram är Gud som hen framställs främst i Gamla testamentet. Det är ingen mysig gammal farbror med långt skägg, snarare en grinig och avundsjuk våldsverkare som hyser agg i en halv evighet. Och till Guds avbild är vi skapade...

 

Som Dawkins mycket riktigt lyfter fram tolkas mycket av bibeln symboliskt. Hur väljer man vad som ska tolkas symboliskt och vad som ska läsas bokstavligt? Och vem är det som har rätt att göra urvalet? Varför är Gud så luddig på den punkten?

 

Dawkins har två huudlinjer i sin argumentation:

1. Gud finns troligtvis inte, vilket vetenskapen visar

2. Religionen är orsaken till väldigt mycket lidande och ondska

 

Vad gäller den första tesen har Dawkins en mängd olika argument som jag inte tänker ta upp här. Men ska man hårddra det så applicerar han biologins evolution på universums uppkomst. En enhet kan inte föregås av en mer komplex enhet (en blåval utvecklas inte till en amöba), och Gud måste vara jättekomplex och därför kan han inte ha funnits först. Det klassiska "vad fanns före Gud?", eller om man så vill, "vad fanns före Big Bang?". Dessutom motiverar han den vetenskapliga vägen till livets uppkomst med att den är så osannolik att den blir sannolik. Och vad är det som egentligen säger att Guds uppkomst skulle bero på de regler vi nu kan observera (jämför till exempel med fysikaliska lagar i en singularitet)?

 

Den andra tesen kan jag hålla med om, även om jag tycker att Dawkins drar det in absurdum. Han menar att vara tolerant mot religionen är att tillåta fundamentalism, som per definiton är ond och skadlig. Det är samma argument som används av islamofober vilket får mig att fundera kring resonemanget att ateism inte startat några krig.

 

 

I slutändan handlar det om att vi har massor med bevis för att vetenskapen stämmer men inga bevis för att Gudstorin stämmer. Det är jag helt överens med Dawkins. Men tyvärr får hans raljerande ton mig att protestera av ren princip. En mycket barnslig reaktion förstås, men inte mindre sant för mig.