Vips så blev det liv av Bob Hansson har undertiteln en hyllning till blågrönalgen. Titeln säger rätt mycket om vilken typ av bok det här är - en filosofisk betraktelse över hur osannolikt livet är och hur små våra vardagliga problem egentligen är. Boken börjar med en indienresa utan visum, och slutar med insikten om vad inre frid egentligen är.

När jag började läsa Vips så blev det liv hade jag ingen aning om vem Bob Hansson var. Jag vet fortfarande inte vem Bob Hansson är. Mer än att han är känd, och man tydligen ska veta vem det är. Men i ärlighetens namn bryr jag mig inte heller. Boken kan läsas som din, min eller statsministerns historia - ett antal sammanträffanden som leder fram till att just du (eller jag eller statsministern) finns till.

Hanssons styrka med boken är att våga visa svaghet. Att vara så där himla svensk - och sedan släppa det. Han skriver i en skönt avslappnad och humoristisk ton, inte helt olik Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.
Svagheten är att liksom bokens huvudperson vägrar släppa på sitt emotionella bagage, vägrar Hansson att släppa sina upprepade hänvisningar till Andreas Malms klimatbok. Ja, det är en viktig fråga, absolut. Men om Hansson verkligen vill lyfta frågan om hur snabbt vi människor förstör själva förutsättningen för vår existens borde han lyfta fram fler källor. Nu funderar jag mest hur mycket Hansson fick för att göra så mycket reklam för Malms bok. Eller det kanske är tvärt om?