Tigermammans stridsrop är Amy Chuas berättelse om hur hon uppfostrat sina barn, om hennes kamp för att göra dem framgångsrika och om timmar av övningar och gräl. Boken har skapat stor debatt och rekommenderas både till er med barn och er som inte har en tanke på att skaffa små monster.

Amy Chua ställer ”kinesisk” barnuppfostran mot ”västerländsk” sådan. Krav på resultat möter varje individs rätt att misslyckas. Vuxnas erfarenhet och bestämmanderätt möter individens okränkbarhet. Chua använder samma strikta regler som hon själv uppfostrats med. Hon är extrem, barnen måste prestera på topp och får offra vänner, pojkvänner och pyjamaskalas för att öva fiol och piano i timmar. Ja, det är extremt. Men det är effektivt. Äldsta dottern får toppbetyg, vinner pianotävlingar och får till och med spela i Carnegie Hall.
Jag kan inte låta bli att fundera... Vad hade hänt om jag inte hade tillåtits att underprestera? Om mina föräldrar lika obönhörligt visat att de tror på min potential? Om ”ge upp” var ett okänd begrepp? Om varje beröm var välförtjänt?

David Brooks menar att Chua missar att lära barnen det viktigaste i livet – social kompetens. Brooks menar att Chua borde sett till att låta barnen få pauser och umgås med andra. Utan social kompetens kommer de inte att komma någonstans i livet. Tja, men är inte det två sidor av samma mynt? Plugga, plugga, plugga för framgång – oavsett vad ämnet är.