Saxat från Bokus

 

Torka aldrig tårar utan handskar (TATUH) är en sorglig berättelse, både för att så många människor blev sjuka och dog men också på grund av vad de fick stå ut med för att de inte älskade enligt normen. Ännu sorgligare är det att den inställningen till stora delar lever kvar än idag.

Gardell är en skicklig berättare, och alldeles oavsett hur hypad boken är så är det en viktig berättelse. Jag tror att vi alla mår bra av att påminnas hur det var för inte så länge sedan - oavsett hur illa berörd man blir av själva berättelsen. Det enda sättet att inte upprepa historien är att vara medveten om den (det gäller såväl andra världskrigets nazism som diskriminering av homosexuella).

 

Boken börjar med slutet. Det är aldrig något tvivel om hur historien kommer att sluta och det ger en dyster stämning till berättelserna om den mer sorglösa barndomen. Det ger också större kontraster mellan framtidstron och kommande tragedier.

 

Jag gillar att Gardell växlar mellan den fiktiva berättelsen och berättande inslag om faktiska händelser. Så länge det "bara är en berättelse" går det att skjuta det ifrån sig, men historiska fakta ger boken än mer verklighetsförankring. Så här var det. Så här är det.