Tistelblomman - Amanda Hellberg

"Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon älskar. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet. Till Tistelblomman, ett ensligt beläget hus med en sällsam dragningskraft. De trivs i det gamla kråkslottet och njuter av sin förälskelse i den storslagna omgivningen.
Men i trakten viskas det om hemsökelser så fasansfulla att ingen i lokalbefolkningen vågar sätta sin fot på ägorna. Och snart förnimmer Maja en osalig närvaro i husets dunkla vrår. Samtidigt oroar hon sig för hur Jack skulle reagera om han visste att hon är klärvoajant och hur detta kan påverka deras framtid."

Saxat från Bokus


Tistelblomman är tredje boken i serien om Maja Grå. I den här boken har hon pluggat färdigt, och tillsammans med Jack flyttar hon till ett vackert, men något slitet, hus på skotska höglandet. Givetvis är allt inte som det först verkar och Majas övernaturliga förmågor kommer till användning även i den här boken. Tistelblomman är namnet på ett hus som bär på en hemlighet – en hemlighet som även byborna är ovilliga att yppa något om.

Maja har också fått ett nytt jobb, tack vare sin vän inom poliskåren. I Tistelblomman nämns detta knappt alls, och jag gissar därför att det kommer att bli fokus i nästa bok om Maja Grå. Själv bävar jag lite för att det blir en svensk Medium-variant (TV-serien, inte graden av rosa kött).

Tistelblomman är en suggestiv spökroman som med sig långsamma tempo och svävande uttryck får rysningarna att dra fram på armarna som kvällsdimmorna drar fram över Oxfords gator. Jag älskar verkligen Hellbergs tillbakadragna spökmystik. Men ibland blir det för mycket. För mycket klyschor, för mycket hysch-hysch, för mycket lokalbor med sammanpressade läppar.
Och allting är så svårt! Jack är en svår konstnär, de har svårt att få relationen att fungera fint, det är svårt för Jack att inse att Maja vill vara oberoende, det är svårt att få någon att prata, Maja är svår punkt.

Precis som med Döden på en blek häst slås jag av likheterna mellan författaren och bokens huvudperson, på det rent yrkesmässiga planet. Jag vet att det är enklast och bäst att skriva om saker man känner väl till, men ibland känns det lite för tydligt, lite ”show off”. Men jag tror samtidigt också att jag lägger märke till det just för att jag följer Hellbergs blogg. Kanske är det helt enkelt så att jag egentligen inte vill veta något om författaren bakom boken.


Kommentarer

------------------------------

Gör mig glad och lämna gärna en kommentar!

Din kommentar kommer att synas efter att jag godkänt den. Observera att reklam och spam inte kommer att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0